Senaste nytt
Sverige har haft en del framgångsrika F1-förare genom åren, men ingen som blivit världsmästare. I sin senaste krönika för FormelDirekt.se skriver Magnus Berthling om framtidsutsikterna för svensk racing och vilka förhoppningar det ska sättas på våra framtidsnamn.
Svensk F1-historia innehåller visserligen ingen världsmästare men väl en superstjärna som ständigt omnämns snart 45 år efter sin tragiska (och troligen onödiga) bortgång i samband med skandalloppet på Monza 1978. När experter med jämna mellanrum utser världens bästa förare under F1-sportens nu 72 år långa historia hamnar Ronnie Peterson alltid högt upp på listan. Ronnie brukar också få en alldeles speciell titel i konkurrens med en annan legend, Stirling Moss, om vem som är den bästa föraren som aldrig lyckades bli världsmästare.
Men svensk F1-historia rymmer fler hjältar. Jo Bonnier var förste svensk som helt på egen hand utan någon som helst uppbackning tog sig hela vägen från isracing till Formula 1, och som vann Hollands Grand Prix 1959. Bonnier hade bud på flera segrar med ett felaktigt stallbyte (till Porsche) gjorde att han i stället valde att fokusera på sportvagnar där han fick stor framgång. Men Jo Bonnier ville inte lämna F1 utan fortsatte som privatförare med egen bil och team ända fram till 1970.
70-talet bjöd på flera svenskar som med mer eller mindre framgång försökte etablera sig inom Formula 1, där Reine Wisell bland annat tog en pallplats i USA GP 1970. Men mest uppmärksammad vid sidan av Ronnie blev Gunnar Nilsson, kanske bortglömd idag då hans karriär blev kort innan han 32 år gammal gick bort i cancer. Gunnar rankades högt i F1-världen och vann Belgiens GP 1977. Det hade kunnat bli många fler segrar.
“Lövis” – en förare att vara stolt över
80-talet blev iskallt för F1-intresset i Sverige, men trots det slog sig Stefan ”Lövis” Johansson med stor envishet fram hela vägen och fick köra för både Ferrari och McLaren. Lövis var nära att vinna flera gånger, bland annat på Imola 1985 när han fick bensinstopp i ledning på sista varvet, och tog mängder med andra- och tredjeplatser. Lövis fick också en lite udda utmärkelse, han är den förare som efter Nick Heidfeld varit flest gånger på prispallen utan att vinna. Det ska både han och svenska F1-fans vara stolta över.
Marcus Ericsson måste givetvis omnämnas efter fem säsonger i Formula 1 men är ju mitt i sin karriär så lite tidigt att utvärdera hans insatser. Och vem vet, kanske dyker F1-chansen upp igen även om han verkar trivas som fisken i vattnet i Indycar.
Själv trodde jag länge att Felix Rosenquist var den som skulle bli Ronnie Petersons arvtagare. Men Felix, som under många hoppade runt inom motorsportens olika grenar och skaffade sig ett imponerande CV, fick aldrig riktigt chansen att visa sin talang i Formula 1. Men även Felix verkar ha funnit sig till rätta i Indycar och konkurrerar hårt med Marcus om att bli Sveriges första Indycar-mästare. Som kanske kommer redan nästa år?
Framtiden: Linus och Dino
Vad har vi då på gång bland landets alla racingtalanger? Har någon tillräcklig talang, alla andra förutsättningar som behövs och viljan att gå hela vägen? Jag vill här lyfta fram två talanger, Linus Lundqvist och Dino Beganovic som båda står på tröskeln till sina definitiva genombrott.
Linus Lundqvist har en imponerande rad titlar. Han vann Indy Lights 2022 (klassen under stora Indycar), Formula Regional Americas 2020 helt överlägset, vidare anrika brittiska Formel 3-mästerskapet 2018, samt svenska Formula STCC Nordic (2016). Han är bara 23 år gammal, så det är de närmsta säsongerna det ska hända oavsett om han satsar fullt ut på USA eller om han kan få chans i till exempel Formula 2 som han definitivt är mogen för. Men attraktiva stallplatser är få och det krävs även för en jättetalang backning från sponsorer. Låt oss hoppas det går vägen.
En annan svensk som just fått klart att köra den internationella Formula 3-serien 2023 vilket går samtidigt med Formula 1 är Dino Beganovic. Dino är bara 18 år och blev 2020 i hård konkurrens uttagen till Ferrari Driver Academy, en chans som han förvaltade synnerligen väl.
Först vann han Italienska F4-mästerskapet 2020 och avancerade sedan till Formula Regional European Championship där han blev mästare 2022. Och nu väntar alltså FIA Formula 3 inför hundratusentals åskådare på plats och miljontals TV-tittare.
Som utvald av Ferrari går han således i fotspåren av Charles Leclerc och har alla chanser att så småningom få krypa ner i F1-cirkusen mest prestigefyllda bil. Men låt oss ställa måttliga krav de närmast åren, Dino är bara 18 år och naturligtvis inte den enda föraren som Ferrari har på sin radar. Men håll koll på denna utomordentligt lovande förare som fostrats i den svenska kartingsporten sen barnsben.
Konkurrensen är stenhård
Det har alltid varit svårt för svenska förare att slå sig fram hela vägen till en topplats i Formula 1. Inte så att det finns brist på talanger, men Sverige är litet och befolkningsunderlaget begränsat. Men tyvärr har våra svenska exportföretag aldrig riktigt förstått sprängkraften i att stötta svenska förares väg mot F1 och vilken enorm marknad man kan nå. I stället gäller det att tidigt hamna i de plantskolor som främst Red Bull Racing, Ferrari, Mercedes och McLaren driver. Men konkurrensen att komma dit är stenhård och om man inte levererar på kort tid så kastas man brutalt ut.
Det finns många tusentals duktiga racerförare i världen, och säkert många hundra som skulle klarar av att hantera en F1-bil med helt OK varvtider. Men för att bli mästare räcker det inte att kunna köra fort. Det krävs en vilja och vinnarinstinkt att ta just de få chanser till omkörning som dyker upp under ett F1-race. Man måste också vara tekniskt begåvad och kunna lagspela med sin teamchef, tekniker och mekaniker. Och ha lite tur att vara i rätt team vid rätt tidpunkt så man verkligen gör avtryck. Kommersiell backning är givetvis en stor fördel, men det är ändå så att i slutändan väger talang och viljan att vinna ändå tyngst. Pengar kan ta medelmåttiga förare till Formula 1, men aldrig högst upp på pallen.
Så visst kan en framtida Formula 1-världsmästare mycket väl komma från Sverige, även om oddsen inte är så höga. Men låt oss börja med att följa och stötta Linus och Dino under kommande säsong.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.
.jpg)
