Senaste nytt
F1-krönika Fredrik af Petersens: The Mario Andretti Turn
Fredrik af Petersens om Mario Andretti och vänskapen med Ronnie Peterson inför USA Grand Prix i Austin.
Kurva 20 på The Circuit of the Americas har döpts till The Mario Andretti Turn. Mario har vunnit allt som går att vinna i motorsport. Han vann vm titeln i F11978 och dessutom Indy 500 och lopp i World Sportscar Championship och NASCA under de 50 åren som han var aktiv.
Mario blev vald till årets förare i tre olika decennier, 1960, 70 och 80 talen. Utmärkelserna är fler. Driver of the Quarter Century (på 90 talet), och Associated Press valde honom till Driver of the Century i januari 2000.
Kurvan är den sista som leder in på start- och målrakan.
Mario är en mycket trevlig människa och en sportsman ut i fingerspetsarna. Ronnie Peterson och Mario var stallkamrater hos Lotus 1978. Colin Chapman hade garanterat att amerikanen skulle vara förste förare och Ronnie skulle bara få köra om om Mario hade problem.
Jag frågade Mario varför. Svaret var enkelt.
-Ronnie är en otroligt bra racerförare. Kanske den bäste av oss alla, blev svaret.
Inte en enda gång under säsongen blev det diskussioner mellan dem. Tvärtom.
-Ronnie är den mest ärliga människa jag träffat. Om jag frågar honom om hans inställning berättar han allt.
I Monza satt vi tre i Lotus husbuss och Mario sa något som kom som en mycket stor överraskning.
Klarade inte att komma till Ronnies begravning
-Ronnie. Jag leder VM-tabellen men om jag skulle vinna titeln vill jag inte bli ihågkommen som den förare som vann för att den andre inte fick köra om. I de tre sista loppen kör du och jag om titeln och vi ger f-n i vad som står i våra kontrakt och vad Colin Chapman kommer att säga.
Tyvärr omkom Ronnie och någon kamp blev det aldrig. Mario kom aldrig till Ronnies begravning.
-Jag klarar det inte, sa han till mig veckan innan begravningen.
-Jag har känt många i sporten men bara haft två verkliga vänner. Ronnie och Gunnar.
Gunnar var Gunnar Nilsson som också var stallkamrat med Mario och om gick bort ett par månader senare.
De tre utvecklade en mycket varm vänskap och jag fick hänga med på ett hörn. Vi bode hos honom och hans familj i Nazareth, Pennsylvania ett par gånger. Adressen? Självklart Victory Lane.
Följde med Ronnie till tandläkaren
Ena gången fick Ronnie tandvärk och hela gänget följde med till tandläkaren, som var en gammal god vän, och in i behandlingsrummet. Han tog fram borren och stack in den i Ronnies mun samtidigt som han drog roliga historier och tittade på oss, som skrattade högt och ljudligt.
Ronnie blev blekare och blekare men tandläkaren visste vad han gjorde. Det hela ordnade sig till slut och det var en mycket lättade Ronnie som lämnade praktiken.
En annan medlem av Marios fan club var prästen father Philip. Gänget hade hyrt en husbil och kört upp till Watkins Glen och parkerat den inne i depån. Jo det gick på den tiden. Vi satt där en eftermiddag och pratade, åt lite och drack vin.
Plötsligt reste sig father Philip upp och gick ut. Efter några minuter kom han tillbaka men stanna kvar utanför och jag såg att munnen rörde sig och att han tittade uppåt. När han kom in frågade jag vem han hade pratat med.
-Vattnet tog slut så jag gick ut och hämtade mer. Men vinet var också slut så jag stannade där ute och pratade med chefen för han hade ju en gång förvandlat vatten till vin men han var tydligen upptagen för det fortfarande vatten i flaskorna.
Marios pappa levde första gången vi bodde hos honom och som sann italienare gjorde senior sin egen grappa. Jag hade hört uttrycket eldvatten och efter första klunken visste jag att det var sant. Eldvatten fanns.
Jag kunde inte dricka upp utan tömde diskret resten i en kruka. Nästa morgon slokade blomman i krukan betänkligt och Marios hustru Dee Ann undrade vad som hade hänt. Feg som jag var vågade jag inte erkänna då men gjorde det ett år senare.
En annan stämning mellan förarna på den tiden
Vi åkte också ut en gång till en sommarby som Mario ägde. På tomten stod ca 10 hus som han hyrde ut till turister. Ett par var anställt för att sköta anläggningen. När vi kom dit öppnade bägge sina munnar. Icke en tand syntes.
Stolt förklarade de att de hade frivilligt dragit ut alla för att slippa få hål i tänderna. Mario visste inte om han skulle skratta eller gråta.
De här tre racerförarna var konkurrenter men också mycket goda vänner. Det var en helt annan stämning mellan förarna på den tiden. Nästan alla team, chefer, förare och mekaniker plus ett gäng journalister och fotografer, flög med en charter från London organiserad av Bob Warren.
Man umgicks, bodde på samma hotell, spelade tennis och backgammon tillsammans och gick ofta ut och åt middag tillsammans. Och lika ofta satt det en eller två journalister vid bordet. Det fanns en oskriven regel.
Allt som sades under middagen var off the record och den som skrev någon föll snabbt i onåd. Självklart blev de lite irriterad på någon någon gång under ett lopp men efter ett snabbt enskilt samtal klarades allt upp.
Apropå spritdrycker. F1 har fått en officiell tequila. Volcan de mi Tierra. Vad hände med Lewis Hamiltons Almave? Skillnaden mellan de två är att Hamiltons är alkoholfri.
Det hade varit ett betydligt bättre val för en sport som handlar om att köra bil så snabbt som möjligt och som vänder sig mot ungdomar för att göra sporten ännu mer populär.
