I en tid när specialiseringen blir allt mer utbredd väljer Magnus Berthling att titta närmare på förarna som klarat det mesta. I sin senaste krönika för FormelDirekt.se hyllar han den utdöende arten som är kända som “allroundförare”.

Läs fler krönikor av Magnus Berthling här.

Vi motorsportsupporters tilltalas av olika förarpersonligheter och har våra högst individuella idoler och föredömen. Här skiljer vi oss inte från andra idrottsintresserade, där diskussionerna om vem som är den största stjärnan genom tiderna ständigt pågår och inte sällan i ett högt och passionerat tonläge. 

Varje idrottsgren har sina parametrar som bedöms, men pratar vi motorsport handlar debatten ofta om vem som varit bäst på ren fart och kan ta sin bil runt en bana på bästa möjliga varvtid. Vilket i vår sport är lite knepigt då både bilar och banor ständigt förändras vilket tar bort jämförbarheten. Andra aspekter på vem som är den störste kan vara förmågan att köra om, bromsa sent eller att köra taktiskt med hänsyn till material, väder och andra omständigheter under en lång tävling. Beroende på vad vi håller som viktigast blir svaren på vem som är ”den störste” lite olika.

Men vissa av oss har lite avvikande preferenser om vem som är den störste föraren genom tiderna. Själv har jag alltid varit fascinerad av allroundförare, dvs förare som kan köra snabbt i väldigt olika typer av bilar men också skifta mellan tävlingskategorier, banor och vara snabb under de mest väsensskilda yttre omständigheter, ibland med minimala förberedelser. Det klarar bara ett fåtal förare och är dessutom en egenskap som i dagens specialiserade motorsportvärld blir alltmer sällsynt.

Så vem är då den bästa allroundföraren genom tiderna?

Mario Andretti – ett unikum

Given etta på min lista är utan tvekan amerikanen Mario Andretti. Hans karriär är en riktig solskenshistoria. Andretti kom från en italiensk familj som efter andra världskriget flydde från Kroatien och hamnade i ett flyktingläger utanför Monza-banan, dit han smög sig in och fick se förare som Ascari, Fangio och Farina tävla vilket födde en dröm hos den unga Mario. I mitten av 50-talet flyttade familjen till USA där Mario som tonåring tillsammans med sin bror Aldo renoverade upp en gammal Hudson och började tävla på lokala grusbanor runt om i Pennsylvania.

Egentligen saknade han licens, men hittade på en story om att han tävlat i formelbil i Italien men tappat bort sina papper. Hans förartalang uppmärksammades och han fick chansen att köra så kallade midgets, små men motorstarka bilar som tävlade på korta ovalbanor med grusunderlag. Det blev seger efter seger vilket uppmärksammades och 1964 fick Mario chans att debutera i dåtidens föregångare till Indycar, en serie som han sedan kom att tävla i under mer än 30 år. 

Mario Andretti var en förare som alltid gick hårt för vinst och tog ut maximalt av bilen, vilket resulterade i många brutna tävlingar. 29 gångar startade han i Indy 500 men vann bara en gång (1969). Men sett till hela Indycar-mästerskapet har han blivit mästare fyra gånger och har ett historiskt och svårslaget rekord där han varit i ledningen i 7 595 varv (!).

Men väl etablerad som stjärnförare i Indycar vägrade Mario att specialisera sig och uppvisade en närmast ofattbar törst för efter att tävla. Vissa säsonger ställde han upp i mer än 100 olika racertävlingar. Och trots att han kastade sig mellan olika bilar, banor och tävlingsserier hade han förmågan att alltid vara med och slåss om topplaceringarna. Att rada upp Andrettis framgångar kräver en hel bok eller kanske flera, men här kommer ett axplock av hans långa CV. 

• 1967 dök han upp i Nascar och huvudtävlingen Daytona 500. Nascar var då en tuff och utpräglad sydstatssport och som invandrare var det många som skrattade åt ”den lilla italienaren” och inte trodde att han skulle ha en chans i loppet. Men skratten fastnade i halsen när Mario med en helt annan körstil än övriga förare körde ifrån hela fältet och tog en betryggande seger trots minimal erfarenhet av denna mycket speciella bana.
   
• I slutet av 60-talet blev Mario en del av Fords jättesatsning för att vinna 24-timmarsloppet i Le Mans och var ytterst nära att vinna flera gånger. Men trots många försök genom åren blev han som bäst tvåa. Men det blev många andra segrar i sportvagns-VM, bland annat för Ferrari i början av 70-talet.
   
• Hans F1-debut i en Lotus 1968 har vi skrivit om i tidigare krönikor och går till historien. Mario tog pole position i sin första tävling på Monza, passade på att flyga hem efter kvalet för att köra en kvällstävling i Indycar, flög sedan tillbaks till Italien bara för att bli diskvalificerad innan start. Men han fortsatte köra Formula 1 hela 70-talet och blev till slut 1978 världsmästare. Så sent om 1982 hoppade han tillfälligt in i F1 igen och tog än en gång pool på Monza, denna gång i en Ferrari fyllda 42 år.

Marios sista internationella start var Le Mans år 2000. Därefter överlät han tävlingskörandet till sin son Michael (i dag framgångsrik stallchef som vi kanske snart får se i Formula 1) och sonsonen Marco.

Mario Andretti var en fantastisk förare av en sort som motorsporten nog aldrig kommer få se igen. Snart 80 år gammal fortsätter att köra sponsorer, journalister och kändisar i en två-sitsig Indycar-bil innan tävlingarna. Inga pensionärskörningar där inte, passagerarna brukar lämna bilen med lätt skakiga ben.

Juan Pablo Montoya – färgstark allroundförare

Den färgstarke Juan Pablo Montoya från Colombia var länge min egen favorit i Formula 1, som jag sedan fortsatte följa när han gick över till både Nascar och Indycar. Han delar Mario Andrettis facit att ha vunnit i Formula 1 (sju gånger), Indy 500 (två gånger) och även i Nascar samt har tre segrar i 24-timmarsloppet för sportvagnar på Daytona Speedway. Men F1-världsmästare blev han aldrig, även om det var nära 2003.

Det blev däremot Graham Hill (världsmästare 1962 och 1968), pappa till Damon Hill som även han vann titeln 1996. Pappa Hill är den enda förare som hittills lyckats vinna motorsportens klassiska ”the tripple”, det vill säga Indy 500 (1966), Monacos GP (fem gånger under 60-talet) samt 24-timmarsloppet på Le Mans (1973).

• Engelsmannen John Surtees tog på 50-talet fem VM-titlar i roadracing innan han växlade över till fyra
  hjul. Han vande sig snabbt, blev kontrakterad av Ferrari och vann redan 1964 VM-titeln i Formula 1. Flitig vinnare även sportvagnar (vann Can-Am 1966) och en av många förare som försökt att vinna i F1 som egen konstruktör (se tidigare krönika).
   
• En annan intressant allroundförare var belgaren Jackie Ickx, som även han började med både road racing, motocross och trial. Ickx bytte sedan till 4 hjul och blev snabbt en av de hetaste talangerna i F1 under slutet av 60-talet och början av 70-talet, bla 2:a i VM 1970. Men Jackie Ickx F1-karriär gick i stå när han blev stallkompis med Ronnie Peterson 1974 och då blev rejält frånåkt gång på gång. I stället skiftade Ickx fokus till sportvagnar och skulle bla ta 6 totalsegrar i 24-timmarsloppet på Le Mans, ett rekord som länge stod sig. Sedan växlade han över till ökenrallyt Paris-Dakar där han ställde upp 14 gånger och tog en totalseger och två andraplatser.
   
• Amerikanen Mark Donahue är kanske okänd för de flesta med var länge ett tajt team medvstallchefen Roger Penske (se tidigare krönika om denna racingentreprenör). Tillsammans ställde man upp i många olika kategorier som man nästan alltid lyckades vinna, från Trans-Am (häftiga muskelbilar) till Nascar, Indycar, Formula 1 (som han dock aldrig vann) till sportvagnstävlingar som Can-Am där han krossade allt motstånd i kanske världens genom tiderna häftigaste racerbil, den ikoniska Porsche 917/30.
   
• Vi måste givetvis också lyfta fram vår landsman Joakim Bonnier, som vi även skrivit om tidigare. Bonnier måste rankas som en av historiens bästa allroundförare, med segrar i allt från isbanetävlingar i Norrland till Formula 1 (Hollands GP 1959) och mängder av sportvagnstävlingar. En väldigt flitig förare som under decennier tävlade året runt, över hela världen och i de mest skiftande bilar, inte sällan som sin egen stallchef.

• Av idag aktiva förare vill jag själv lyfta fram Felix Rosenqvist, som visserligen inte lyckades ta sig till
  Formula 1 men så här långt haft stora framgångar i nästan alla formelserier (Indycar, Formula E, japanska Super Formula, Formula 3 och många lägre klasser), men även i GT-bilar och som har tävlat på nästan alla typer av banor, från hypersnabba ovalbanor till trixiga statsbanor (Felix är tvåfaldig segrare i Macaus GP). Felix är alltid snabb och satsar allt i alla lägen även om han tyvärr ibland förivrar sig vilket vi sett i Indycar denna säsong. Men jag skulle inte bli förvånad om Felix i framtiden som den multitalang han är dyker upp i helt nya serier. Han är för övrigt också en av världens bästa förare i virtuell racing i simulatorer, en gren som växer rekordsnabbt och har sina egna ultraspecialister.
   
• Dalmasen Mattias Ekström har visserligen inte tävlat med formelbil vad vi vet, men måste även han
  omnämnas. Mattias CV är imponerande, DTM-mästare två gånger när konkurrensen var som hårdast, världsmästare i rallycross 3 gånger, segare i WTCC, och tre gånger mästare i Race of Champions och har dessutom gjort en lovande debut i Dakarrallyt. I vilken bil och på vilket underlaget tycks inte spela Mattias någon roll, han har vunnit på asfalt, grus, ökensand och is och måste därför räknas till en av världens idag bästa och mest aktiva allroundförare.

Idag är en Formula 1-förare helt dedikerad till det team som är hans arbetsgivare, sitter i en bil som i mycket är skräddarsydd för hans egen körstil. Och när han inte tävlar och testar spenderar han massor av tid i simulatorer och lär sig varje bana i detalj. Men det fanns en tid när man i bästa fall kunde ställa in förarstolen så att man satt någorlunda bekvämt, och sedan kasta sig ut på banan med en helt okänd bil på en bana man aldrig sett förut. Det var en utmaning som förtjänar respekt och som vi kanske aldrig mer kommer få se, i alla fall inte i den omfattning som Mario Andretti presterade som vinnare under mer än fem decennier.

Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.

TV: Rosenqvist och Montoya visar upp banan