Senaste nytt
Han var en av svensk bilsports stora pionjärer, och tillika den första blågula föraren att vinna ett F1-lopp. I sin senaste krönika för FormelDirekt.se ser Magnus Berthling tillbaka på Joakim Bonniers gärning – och den tragiska krasch som kostade honom livet på Le Mans 21972.
“Han var den första svensken som lärde sig köra fort, ibland fortare än de flesta och några gånger absolut fortast av alla.”
Så inleder Joakim Bonnier sina memoarer som publicerades så tidigt som 1961 när han var mitt uppe i sin långa internationella karriär som skulle sträcka sig ända fram till den tragiska dödsolyckan på Le Mans 1972.
Joakim Bonnier, eller “JoBo” som han kallades i sin nära krets, tävlade i en annan tid, född och uppvuxen i ett annat Sverige och blev den förste från vårt nordliga land att slå sig fram hela vägen till den absoluta racingtoppen.
För dit kom Joakim Bonnier även om vi i Sverige inte riktigt förstod hans storhet, då racing på global nivå var något väldigt nytt och säkert lite konstigt i det svenska folkhemmet. Bonnier blev också ganska illa behandlad av den svenska avundsjukan och felaktigt utmålad som en ”golden boy” som levde på sin förmögna familjs pengar och köpte sig en plats i racingeliten.
Inget kunde vara mer felaktigt.
Ett kämpigt liv med små resurser
Joakim Bonnier var i stället en verklig entreprenör, som valt bort sin familjs naturliga karriär inom media och publishing, för att i stället redan under sin militärtjänst börja importera bilar på egen hand. Ganska snart blev han generalagent för bland annat Alfa Romeo, som ju var djupt involverad i bilsporten på 50-talet. Men antalet racerbanor i Sverige var få, så Bonnier fick börja med en på sin tid stor motorsportgren, isracing på frusna sjöar ofta långt upp i norra Sverige. I sanning långt från racingnoblessen i Monaco dit han senare skulle ta sig. Vid sidan om isracing-äventyren blev det en del rally, bland annat ställde Bonnier upp i det populära Midnattssolsrallyt som kördes från Stockholm hela vägen till gruvorna i Kiruna.
Genom kopplingarna till Alfa Romeo förvärvade Bonnier så småningom ett exemplar av den legendariska Alfa Romeo Disco Volanto, en snabb sportvagn som skulle hänga med honom ut på europeiska äventyr under flera år på 50-talet. Bonnier drev stallet, kallat Scuderia Bonnier, helt på egen hand utan fabriksstöd. Tillsammans med bara en mekaniker drog han runt från bana till bana på kontinenten, försörjde sig och sitt tävlande med start- och prispengar, och byggde med sin uppskattade sociala förmåga ett stort nätverk som senare skulle betala sig. Det var ett kämpigt liv, små resurser gjorde att han fick bryta många gånger på grund av mekaniska fel. Men till slut hamnade han på rätt plats i rätt tid.
Han befann sig på Monza 1956 när Maserati plötsligt fick en plats ledig i sitt F1-stall. Bonnier imponerade direkt, fick kontrakt året därpå och började sakta etablera sig i F1-världen. Karriären höll på att sluta illa efter en våldsam krasch på Imola 1958, men Joakim återhämtade sig och valde året därpå att skriva kontrakt med det ännu oprövade BRM-stallet. Det var i en BRM han året därpå vann sitt livs enda och Sveriges första seger i Formula 1 på den utmanande Zandvoort-banan i Holland. Framtiden såg ljus ut. Säsongen 1960 var det nära att kunna bli fler segrar. Men året efter tog Joakim Bonnier ett mindre bra beslut som fick hans F1-karriär att gå i stå.
Uthållig konsekvent körstil
Parallellt med Formula 1 körde Bonnier sportvagnar, en klass som passade hans uthålliga och konsekventa körstil, där förutsättningarna ofta kunde skifta flera gånger under de långa tävlingarna. Porsche var ett stall på uppåtgående och hade stort förtroende för Bonnier, speciellt efter hans seger i Targa Floria 1960. Den tävlingen var en riktigt utmaning, närmast ett rally med väldigt potenta sportbilar på vanliga landsvägar som slingrade sig mellan bergen på Sicilien. Det skulle bli Joakim Bonniers absoluta favorittävling, som han vann ännu en gång 1963.
Styrkt av framgångarna i sportvagnsklassen kastade sig Porsche 1961 in i Formula 1, där man lockade över Jo Bonnier och talangen Dan Gurney. Men man lyckades aldrig få till en riktig vinnarbil och drog sig ur året därpå för att fokusera helt på sportvagnar.
Men Joakim Bonnier ville inte lämna F1, fortsatte 60-talet ut i först privatsatallet Rob Walkers bilar, senare med ett eget men ganska resurssvagt team. Lite synd, för hade Bonnier stannat hos BRM hade han kanske haft chans till VM-titeln i stället för Graham Hill 1962 då BRM var teamet alla försökt besegra. Men alla visste att Bonnier satt på mycket kunskap som var värdefull för ett team, bland annat kallades han in för att köra för Hondas F1-team och även för Lotus där han körde den fyrhjulsdrivna men hopplöst överviktiga modell 63 under Englands GP 1969. Bonniers sista F1-tävling var USA:s GP där för övrigt tre svenskar ställde upp, utöver “JoBo” även Ronnie Peterson och Reine Wisell som tog en pallplats.
Men i sportvagnar fortsatte framgångarna. Han var väldigt nära att vinna 24-timmarsloppet tillsammans med Graham Hill 1964 i den vackra Ferrari 330P. Men någon Le Mans-seger skulle det aldrig bli trots tolv försök. I stället kom Bonniers kanske största triumf när han vann 1000-kilometersloppet på Nürburgring i en Chaparall 1966, en av många segrar i sportvagnar som mer och mer kom att bli hans specialitet. Han vann också EM för tvåliters sportvagnar 1971, deltog i Can-Am och många andra serier och kategorier.
Satte stopp för en fantastisk förarkarriär
Men Bonnier hade även ambitioner som teamägare, och blev mot slutet av 60-talet europeisk agent för Lola, dåtidens mest populära racersportvagn för privatförare. Många minns hans legendariska, gula Lola T70 som han tog med sig till Sverige för flera gästspel. Den riktigt stora satsningen gjorde Bonnier 1972. I konkurrens från resursstarka fabriksstall som bla Ferrari, Alfa Romeo och Matra ställde Bonnier upp i VM-serien med två stycken Lola T280, där han själv körde den ena bilen tillsammans med Reine Wisell.
En seger för teamet kom allt närmare och kunde mycket väl skett på 24-timmarsloppet på Le Mans innan tragedin slog till.
Efter en del reparationer under natten gjorde Bonnier en stark upphämtning under morgontimmarna och gick för seger. Men, när han skulle varva en långsammare bil värjde denna åt fel håll, trängde av Bonnier från banan rakt ut i skogen där hans bil exploderade och blev totalförstörd.
Joakim Bonnier dog omedelbart.
Det satte stopp för en fantastisk förarkarriär och kanske också en karriär som stallchef som kunde sträckt sig långt fram i tiden. Det gick nämligen rykten om att Bonnier planerade starta ett eget Formula 1-stall med bilar tillverkade av Lola. Bilar som dök upp till säsongen 1974 då Graham Hill i stället tog chansen att försöka vinna (men misslyckades) som förare med ett eget team.
Scuderia Bonnier med sina smäckra Lola-bilar upplöstes efter olyckan på Le Mans, så Sverige förlorade inte bara en stor racerförare utan kanske också ett kommande F1-stall som kanske hade gett många förare chansen att slå sig fram internationellt.
Från kall isbanetävling i Norrland till glansen i Monaco
Utöver sin egen förar- och stallchefskarriär blev Joakim Bonnier med tiden ett mycket respekterat namn inom internationella bilsport. Han medverkade själv i F1-filmen Grand Prix med James Gardner i huvudrollen 1967. Och han drev ett omfattande arbete för säkrare bilar och banor, och var ordförande i F1-förarnas egen ”fackförening” GPDA. Bonnier drev också en omfattande business vid sidan om motorsporten med så skiftande verksamheter som dubbtillverkning men var också en stor konsthandlare från sin bas i Schweiz.
I den mytsökande mediavärlden är det lätt att få en stämpel som förföljer en människa livet ut.
Det sägs att sättarna på de stora nyhetstidningarna i Sverige hade en färdig rubrik att använda när man skrev om Joakim – ”Bonnier bröt igen” (det var lite hantverk i tidningsvärlden på den tiden). Men det var en missvisande rubrik, sett hur dålig tillförlitligheten var i motorsporten på den tiden bröt Bonnier inte sina lopp mer än någon annan. För 109 Formula 1-lopp, en GP-seger och många, många fler vinster i främst sportvagnslopp förtjänar respekt. Och framför allt visade Jo Bonnier vägen för många svenska talanger. Det går att ta sig hela vägen från en kall isbanetävling i Norrland till glansen i Monaco, om bara drivet och talangen finns där.
Försök få ta hans memoarer “Fort, fortare, fortast” – kan vara svårt, men sök på nätet – och gå in på någon av de Facebookgrupper som fortfarande mer än 50 år efter hans död diskuterar och delar bilder om denna stora racerförare. Och är du uppe kör i bergen på Sicilien och råkar hitta en restaurang med anor från 50-talet är chansen stor att du ser en bild av Joakim Bonnier bredvid den lokala hjälten Nino Vacarella.
En av svensk motorsports största hjältar
Personligen gör det mig illa att Joakim Bonnier inte uppmärksammades mer i Sverige vid 50-årsminnet förra året efter hans bortgång. Jag var året innan ordförande i Svenska Bilsportförbundet och planerade en rad initiativ och aktiviteter för att uppmärksamma Sveriges första riktigt professionella och internationella racerförare. Men omständigheter gjorde att de planerna inte kunde förvekligas.
Men låt oss alla minnas och uppmärksamma en av svensk motorsports allra största hjältar. Joakim Bonnier var inte bara framgångsrik själv, han banade väg för kommande generationer svenska racerförare, blev en känd och uppskattad ambassadör för motorsporten och var en riktig allroundbegåvning som förare. Det förtjänar respekt.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.
