Senaste nytt
F1-krönika Fredrik af Petersens: Monza - Temple of Speed och många tragedier
Fredrik af Petersens om historien på Monza, Ferrari-fansens kärlek och tragedierna med bland andra Ronnie Peterson.
Det har alltid funnits uppfinningsrika människor. Några har varit helt ärliga. Andra betydligt mindre. För många år sedan parkerade åskådare, som kommit med sina motorcyklar på en öppen plats.
På fredagen hade en man ställt en lastbil där och mot en mindre avgift kunde man parkera i den. Blev poppis. Var ju säkert. Dagen efter en större lastbil, som återigen snabbt blev full. På söndagen hade han utökat sin service.
En lastbil med släp och ytterlige en lite mindre lastbil, som alla snabbt blev överfyllda. Skräckupplevelse efter loppet. Lastbilarna inklusve den vädefulla lasten, Harleys, Ducatis, bara för att nämna några märken, var borta. Och så vitt jag vet hittades inte en enda motorcykel igen.
Achille Motors i Milano lånade förr i tiden ut bilar till förarna så länge de var i Monza för Italiens GP. Och det var inga dåliga bilar. I urvalet fanns bl.a. Ferrari, självklart, Lamborghini, Rolls Royce också med.
Körde ciggen i armen på tjuven
Då var anläggningen mycket mindre och man använde bara garagen för racerbilarna på den nu gamla delen av anläggningen. Lyxbilarna stod parkerade utanför.
Depån var självklart tom på människor under loppet och det var också parkeringsplatsen för de lånade bilarna. Ingen hade sett eller hört när tjuvarna drog iväg med fordon värda en smärre förmögenhet.
Mellan huvudläktaren och depå finns en tunnel, som för det mesta är full av av gäster, journalister och fotografer på väg till och från huvudläktaren och depån.
Jag var på väg en gång när jag hörde den engelska journalisten Alan Henry skrika att han kände att en ficktjuv hade stoppat ner en hand i bakfickan på hans byxor. Hans kamrat Nigel Roubeck svarade att oroa dig inte jag fixar det.
Nigel, som inte var en hobbyrökare, hade en cigg i handen och den tryckte han på ficktjuvens arm. Resultatet kunde bara bli ett. En ung kille skrek några ord på ett språk som ingen av oss förstod men förstod innebörden.
Ronnie Petersson - en av flera tragedier
Monza, som också kallas för Temple of Speed, har tyvärr också varit skådeplatsen för tragedier. Vi svenskar minns bäst Ronnie Petersons tragiska olycka. Åtta år tidigare omkom hans gode vän Jochen Rindt under träningen.
Österrikaren kom i full fart in i den beryktade Parabolica-kurvan, som en annan förare efter en svår krasch några år senare döpte om till Diabolica, och skulle köra om Denis Hulme när katastrofen skedde.
Antagligen var det den främre högra bromsskivan som gick sönder. Lotusen slog i räcket och slets sönder.
Jochen avled av sina skador men det finns tyvärr en viss synnerligen tragisk omständighet. Många förare hade tidigare omkommit när de kraschat och bilen börjat brinna.
Bilarna har utrustats med nya säkerhetsbälten men Rindt var rädd för att bli fastklämd om det skulle börja brinna. Så han hade inte spänt bältet så hårt som han skulle ha gjort och gled ur när bilen slog i räcket två gånger.
Ferrari-tifosis högborg
Fram till Monza hade Jochen 45 poäng och det var fyra lopp kvar att köra. Poängberäkningen var helt annorlunda och lite komplicerad på den tiden. 9, 6, 4, 3, 2, 1 och bara de sex bästa poängen från de sju första loppen och de fem bästa poängen från de resterande sex loppen räknades in i mästerskapet.
De fyra sista loppen gav max 36 poäng, fyra segrar. Efter Italiens GP var det fem förare som teoretiskt kunde köra in fler än österrikaren och bli världsmästare. Bästa chansen hade Jackie Stewart och Jack Brabham. Ingen lyckades och Jochen Rind blev och är den ende förare som blivit världsmästare postumt.
Monza är högborgen för Ferraris fans. De berömda tifosis. Ett entusiastiskt gäng som inte är blygsamma när det gäller att visa sin lojalitet till Scuderia men aldrig går till överdrift, som händer i andra sporter.
Jag hoppas att man ser i tv hur de vecklar ut en flagga som jag uppskattar till att vara 10m x 15m med den svart hästen som stegrar sig. Och denna passion gäller både gammal och ung tifosi som samtidigt sjunger Feeeerari Feeeeri.
Damerna kysste Ferrari-bilen
Stefan Johansson, som körde för det klassiska och legendariska teamet 1985-1986, berättade en gång att han och Michele Alboreto var i Monza för en test. Två gamla damer närmade sig och Stefan frågade om Michele hade en penna för de ville säkert ha en autograf.
Damerna gick mellan dem fram till den röda bilen. Gav den en passionerad kyss och vände om och gick tillbaka samma väg. Utan att ens kasta en blick på de två förarna. Det är äkta klockarkärlek.
Och höra mekanikerna synnerligen stolta sjunga nationalsången när en av Ferraris förare vunnit är som att lyssna på världens bästa tenor sjunga på den beröma operan La Scala i Milano. Men tvärtom. Han träffar varje ton. Det kan man inte säga att mekanikerna gör men bägge gör det med samma härliga passion.
Finns inget annat team som både är en religion och nationalklenod. Finns många unga och gamla män som heter Enzo efter den mystiska gentlemannen med de mörka glasögonen och med efternamnet Ferrari.
Forza Ferrari.
