Senaste nytt
I dagens fredagskrönika berättar Fredrik af Petersens om sina tidigare besök i Bahrain för att bevaka F1 - och det minst sagt annorlunda arbetsklimatet som rådet för utländska journalister.
Det är inte alltid som minnena från tävlingar runt planeten är positiva. Bahrain är tyvärr ett exempel. Inget ont sagt om de människor som jag träffat eller de som arbetar i pressrummet. De var mycket vänliga och hjälpsamma.
2011 utbröt stora demonstrationer och tävlingen ströks från kalendern. Makthavarna fick hjälp av soldater från andra arabiska nationer för att slå ner upproret, som kallades för Pearl Uprising, och en mycket illa beryktad engelsman, som var känd för att vara totalt hänsynslös.
Året efter var loppet tillbaka men demonstrationerna fortsatte. Via kontakter fick jag vara med vid en nattlig demonstration med ungdomar. Polisen visade ingen nåder och sköt skarpt. Man tog med mig till ett hemligt sjukhus där läkarstudenter hjälpte de skadade.
Jag skall inte gå in på detaljer vilka skador det var men de var mycket allvarliga. Bl.a. siktade man med hagelgevär rakt i ansiktet på tonåringarna.
Den unga läkaren Nada Dhaif blev sedan dömd till 15 års fängelse. Hennes brott? Som läkare ansåg hon det vara sin plikt att hjälpa skadade. Även om de var demonstranter.
Småkillar var spejare och sprang i gränderna och varnade sina kompisar var poliserna var och på vilket håll de var på väg. Man la ut stora stora stockar för att hindra polisbilarna att köra in i byarna runt huvudstaden Manama.
Teamen åkte i civila kläder - förarna i bepansrade bilar
Man sköt också tårgas och gasen la sig som ett tjockt vitt täcke över gatorna. Lördag förmiddag var det en mycket stor demonstration med hela familjer. Inget våld men alla var övervakade och filmade.
Ett gäng soldater i civila kläder blandade sig i folkmassan. Enkelt att se vilka det var. De kom i en grupp och marscherade som om de var på kaserngården. Plus att alla var vältränade och klädda på samma sätt.
På väg från banan till hotellet kastade några ynglingar stenar och en Molotow flaska på en buss full med mekaniker. Flera ledare bad om ursäkt och förklarade att det var ett misstag och absolut inte riktat mot F1 eller något team.
Alla teammedlemmar åkte i alla fall till och från banan klädd i civila kläder. Förarna åkte i bepansrade bilar och längs med vägen från centrum till banan stod massor med polisbilar. Men de loka poliserna var obeväpnade och anledningen var att nästan alla kände alla eller någon familjemedlem i det lilla landet.
Man ville helt enkelt inte riskera att om något hände skulle inte en beväpnad polis ingripa för den som man jagade var kanske en granne och hans son spelade fotboll med polisens.
Så det var bara de utländska soldaterna som var tungt beväpnade och satt eller stod bredvid pansarbilar. Vi åkte med bussar men inte den kortaste vägen för där fanns demonstranterna utan en ganska lång omväg.
Tidigare fångar berättade om sina upplevelser
Tack vare mina kontakter fick jag också träffa både kvinnor och män som blivit arresterade men frisläppta. De berättade om tortyr och sexuellt våld.
En ung kille, som var en mycket lovande handbollsspelare, hade fått bägge armbågarna krossade. En fotbollsspelare anklarna. En judo expert, som vunnit många internationella tävlingar och tränat poliskåren, fick armarna brutna. Listan var lång.
Några som varit med och demonstrerat och blivit fotograferade ville åka till Europa på semester. När de sökte om ett pass fick de reda på att de fick gärna resa men att passen skulle annuleras så fort planet lyft och de skulle inte få komma tillbaka.
Mobiltelefoner var mycket billiga men, om jag skall tro det man berättade, var att på det sättet hade alla råd med en men att det fanns också ett installerat program som gjorde det möjligt för polisen att avlyssna alla samtal.
Min dator blev helt blockerad
Blev vi journalister avlyssnade och kollade man vad vi skrev? Svaret är ja.
Jag citerade ett brev, som en kvinnlig aktivist hade skrivit, i en tidningsartikel. Dagen efter kunde jag inte länge komma in på internet hur mycket jag än försökte. Kunde inte skicka några mejl. Jag var totalt blockerad. Gick jag till en annan dator för att läsa några tidningar hade jag inga problem.
Att mejla min rapport den dagen var dock enkelt. Kopierade den på en ubs och lämnde den till en kollega som skickade iväg den. Undrar vad den som stoppat mig tänkte när han såg att min nya och kritiska artikel hade blivit publicerad och under mitt namn.
De foton som jag hade tagit med mobiltelefonen skulle kanske bli problem när jag skulle lämna landet eftersom jag sett att jag hade blivit fotograferad. Det problemet löstes lika enkelt. Gav telefonen till en annan kollega och fick tillbaka den när vi satt på planet. Var hade jag blivit fotograferad?
När jag besökte och intervjuade en av de mest inflytelserika ledarna. Han hade åkt in och ut ur fängelset men inte blivit allt för illa behandlad för han var för välkänd och hans inflytande var stort. Utanför hans hus stod en polisbil 24/7 och jag såg när någon stack ut en kamera och fotograferade mig när jag var på väg in.
Det var ett kort men blodigt uppror med flera dödsoffer mot de styrande.
Jag har varit i Bahrain många gånger sedan dess och aldrig haft några problem igen.
