Senaste nytt
F1-krönika Fredrik af Petersens: Jordbävningen skrämde alla - utom japanerna
F1-krönika Fredrik af Petersens. I helgen körs Japan Grand Prix. Vår meriterade kollega berättar om sina minnen från Japans Grand Prix - där framför allt Ayrton Senna och Alain Prost sticker ut.
1987. Mitt första besök på Suzuka International Racing Course. Hade varit på Fuji banan några gånger tidigare. Då flög vi till Tokyo men den här gången till Osaka men hur kommer jag vidare. Lokal tåg in till stationen och där hittade jag en resebyrå.
Vänlig dam men hon kunde inget annat språk än sitt eget. Och jag kunde inte förstå ett enda ord. Men på något sätt, efter drygt två timmars ”samtal”, lyckades vi förstå varandra och att jag vill åka tåg till Shiroko, som är den närmaste stationen till Suzuka.
Hon tryckte ut en resplan, d.v.s alla stopp som tåget skulle göra på vägen. Dock skrivet på det för mig helt oläsliga språket.
Fanns en detalj som räddade mig. Hon hade förstått att jag inte kunde läsa vad som stod på pappret så hon hade strukit under det som skulle vara Shiroko och det allra viktigaste, ankomsttiden.
Tågresorna i Japan är förträffliga
Tågen i Japan är förträffliga. Man säljer bara så många biljetter som det finns sittplatser. På biljetten står det en bokstav, det är din vagn och ett nummer, din sittplats. På perrongen ställer man sig vid den bokstav som står på biljetten och där stannar också tåget. Bara att gå rakt fram.
Under färden kollade jag nervöst hela tiden klockan. När visarna började närma sig det klockslag som skulle vara ankomsttiden började jag bli lite nervös. Tåget saktade in. Alla skyltar på japanske. Ingen att fråga. Hoppa av eller ej? I snitt är tåg i Japan försenade med 30 sekunder/tåg/år. Så jag hoppade av och det var rätt.
Rum hade fotografen The Emperor fixat på hotellet som jag delade med Bob, som är den engelska kommentatorn som ni kanske hört. Rummet. Får väl kalla det för det men det var ett enkel rum som satt in en extra säng i. Storlek?
Ljuger inte allt för mycket om jag säger 2,5 m x 3. Ett par år senare blev vi uppgraderade till ett stort rum med japanska sängar. D.v.s. en madrass på golvet.
Ayrton Senna var den stora idolen och trycket på biljetter var så stort att man hade ett lotteri i tv.
Banan ligger mitt i en nöjespark och fansen började köa redan på lördag eftermiddag. En jättelång kö. Man lagade middag där och sov på marken. När vi kom tillbaka på morgonen fanns det inte ens så mycket som ett litet papper. Alla hade städat upp efter sig.
När ni kollar loppet. Finns nog inget ställe där fansen har så fantasifulla huvudbonader.
Ayrton Senna och Alain Prost är de mest minnesvärda
Fyra minnen som jag aldrig glömmer. Och bägge involverar Ayrton och Alain Prost och VM-titeln.
1989. Sex varv kvar. Senna, som låg tvåa, hade i 47 varv försökt köra om fransmannen, som blockerade utan att vara oschysst. Ayrton gjorde ett försök i sista chikanen. Bägge av. Alain satt kvar och förstod att han var mästare. Ett par funktionärer knuffade igång brasilianaren, som vann loppet.
Men blev diskad. Dåvarande FIA presidenten var fransmannen Jean-Marie Balestre som sa att eftersom Ayrton kört ut på banan igen från nödutgången hade han inte kört alla varven på rätt sätt.
Senna blev rasande och svor på sitt hemlandsspråk så att det osade svavel lång väg. Vad han inte visste och vad arrangörerna hade glömt var att högtalarna runt banan var fortfarande påslagna och alla kunde höra vad han tyckte om presidenten. Det internationellt kända ordet. Maffia.
Nästa år varade samma kamp ca 40 sekunder. Ayrton stod till vänster på gridden, den smutsiga delen, och Alain till höger, på den rena sidan. Ayrton hade bett om att man skulle byta plats men en viss president sa nej. Starten. Alain kommer bäst iväg ner mot första kurvan och där kör Ayrton på Alain. Bägge bryter och brasilianaren är mästare. Ett år senare erkände han att kört på Alain med flit.
Jordbävning - alla flyr rummet utom japanerna
En jordbävning. Hela pressrummet skakar. Alla icke japanska journalister flyr rummet. De inhemska sitter lugnt kvar. Jag tittade på dem och satt också kvar. De var ju vana och visste om den var kraftig eller ej. Jag frågade och de förklarade att det var, enligt deras uppfattning, en lätt.
Som sagt. Banan låg i en nöjespark och på kvällen stängdes de ca 3m höga grindarna. Jag och min vän Eric var sena. Mellan nedersta delen av grinden och marken fanns en liten lucka. Tillräcklig för att Eric kunde kravla under.
Men jag var inte lika smal så enda chansen att komma ut var att klättra upp och ner på på andra sidan. Sagt och gjort. Tog av mig skorna och klättrade upp och hade precis kommit halvvägs över när några japaner kom förbi.
Ett par av flickorna tittade förvånat på den där underliga utlänningen med det konstiga utseendet som var på väg över grinden. Men varför skrek de så hjärtskärande och av rädsla? De såg halva min kropp där uppe och upptäckte sedan mina skor på marken. Dessutom började jag ropa på Eric på ett språk som de inte förstod och började skratta.
Kanske hade ett visst antal glas sake gjort att de trodde att de såg en jätte som började skratta när han förstod varför de var rädda och ville skrämma dem. Vad som gjorde det hela till ännu mer slapstick var att Eric är bara ca 1,70 och han började skratta för full hals när han förstod att gänget, som förvann snabbt, trodde jag var så lång.
