Senaste nytt
Många svenskar har försökt nå Formula 1 - men få har lyckats
Vi har i tidigare krönikor skrivit om våra pionjärer inom Formula 1 – Joakim Bonnier, Ronnie Peterson, Reine Wisell och senare Stefan "Lövis" Johansson. Men fler svenska förare har försök, ibland fått köra enstaka tävlingar eller i alla fall några tester men inte lyckats etablera sig fullt ut.
Under 70-talet, givetvis inspirerade av främst Ronnie, försökte flera lovande svenska talanger slå sig fram till Formula 1. Idag är många av dessa bortglömda men förtjänar att uppmärksammas.
En förare som lyckades hela vägen, slog igenom och skaffade sig stor respekt inom F1-världen var Gunnar Nilsson. Många menar att han hade talang att gå långt, kanske var han t o m ett blivande världsmästarämne trots en sen start av karriären.
Gunnar liksom Ronnie, försvann alldeles för tidigt
Gunnar Nilsson, uppväxt i Helsingborg, kom in i motorsporten av en slump. Fyllda 25 år och utan någon motorsportbakgrund blev han övertalad av en kompis att köpa en begagnad Formula Vee, den då kanske billigaste vägen in i formelracing. Gunnar testade bilen, gick en förarkurs och tog licens, och fick sen mersmak för racing.
Efter några tävlingar i Formula Vee ville Gunnar snabbt vidare och valde 1973 EM-serien Formula Super Vee, där bilarna var betydligt potentare. Där fick han en läromästare i den svenska veteranen Freddy Kottulinsky som dominerade serien och kanske egentligen var för bra för att köra i en klass tänkt för unga talanger. Gunnar etablerade sig direkt som en toppförare i serien, och lyckades redan till hösten få en tillfällig styrning i Formula 2 och kom 4:a i sin EM-första tävling.
Gunnar Nilsson bildade säsongen efter ett eget team i F3 och körde flitigt både i England och i den europeiska serien. Speciellt F3-mästerskapet i England var på den tiden den naturliga vägen för talanger som ville nå toppen. 1975 blev Gunnar mästare i överlägsen stil i en nästan osannolik hård konkurrens där många av hans konkurrenter så småningom skulle gå vidare till Formula 1.
Gunnar blev het på förarmarknaden och fick 1976 kontrakt att köra Formula 2 med March, men hamnade i en turbulent situation som i stället flyttade upp honom direkt till Formula 1. Ronnie Peterson satt fast i ett kontrakt med Lotus men ville gå över till sitt gamla stall March, det hela löstes genom att Ronnie och Gunnar bytte team med varandra. Som stallkompis fick han rutinerade Mario Andretti, tillsammans lyfte man sedan Lotus från den botten man tillfälligt hamnat i till ett vinnarteam. Året efter kom Lotus med en legendariska ”vingbilen”, det tog ett tag för Mario och Gunnar att få ordning på bilen men i Belgiens GP på Zolder vann Gunnar Nilsson sin enda F1-seger i ösregn efter att ha kört om Niki Lauda på slutvarven. Nämnas bör att Ronne Peterson kom 3:a i sin 6-hjuliga Tyrell, den enda gången vi haft 2 svenskar på prispallen i ett F1-lopp.
Inför 1978 var det tänkt att Gunnar Nilsson skulle byta stall till nystartade Arrows (egentligen ett avhopp/utbrytning från Shadow-stallet). Men Gunnar fick aldrig krypa ner i den nya bilen. Mot slutet av 1977 upptäcktes att han hade cancer, och trots strålbehandling blev han aldrig bättre utan dog i oktober 1978 bara 30 år gammal. En stor och tragisk förlust för både Formula 1 och svensk motorsport, då det var många över hela världen starkt trodde på Gunnars talang och uppskattade hans positiva personlighet och framtoning.
Händelserika 70-talet fler svenskar försöker slå sig in i Formula 1.
Bertil Roos kom också han från Formula Vee, men flyttade till USA och blev där mästare i Formula Super Vee 1973. När Shadow-stallet behöver snabbinkalla en reservförare till Sverige GP på Anderstorp föll valet oväntat på Bertil Roos. Men bilen var i dåligt skick så Bertil kom bara 1,5 varv innan han fick bryta. Någon mer F1-chans blev det inte, men Bertil fortsatte köra sportvagn i USA och startade även en racingskola i Pocono, Pennsylvania som han drev under många år.
Torsten Palm var en talang som kom fram i Formula 3 1969 och hade även med framgång fått prova på Formula 2 vid några tillfällen. 1975 fick han köra 2 tävlingar för Hesketh (James Hunts dåvarande stall), först i Monaco där han inte kvalade in och sedan Anderstorp där han kom 10: a. Men Torsten kände sig inte komfortabel med de höga hastigheterna och riskerna som då var vardagsmat i Formula 1. Han la i stället hjälmen på hyllan och blev bilhandlare och sålde bla Ferrari.
Conny Andersson var från början motocrossförare, men bytte 30 år fyllda till 4 hjul där han tävlade i den då mycket konkurrenskraftiga svenska F3-serien. Efter att bla ha vunnit F3-loppen i Monaco 1975 fick han en engångschans i Surtees-stallet men körde av och fick bryta tidigt. Året efter blev det fyra chanser med BRM-stallet som då tyvärr var ordentligt på dekis, ingen gång lyckades Conny kvalificera sig för start.
Då gick det bättre för Tommy Borgudd som även han startade sin karriär i sen ålder. Slim som han kallades var egentligen trummis från band som Made in Sweden och Solar Plexus och hade även gjort enstaka inhopp med Abba som han kände väl. Mot slutet av 70-talet gjorde han några uppmärksammade resultat i Formula 3 och lyckades med hjälp av just Abba 1981 få kontrakt med F1-stallet ATS. Säsongen blev upp och ner men i Englands GP blev det en 6:e-plats i en inte alltför bra bil. Året efter fick han tre initiala chanser med Tyrell-stallet, men saknade sedan sponsorer för att fortsätta.
Borgudd fortsatte tävla i en mängd skiftande klasser, och blev så småningom en framgångsrik förare i truck racing med flera mästerskapstitlar men körde även STCC några säsonger innan han la hjälmen på hyllan. Men han är en av bara en av sju svenskar som tagit poäng i Formula 1.
Trots dåliga yttre förutsättningar under 80-talet tog sig Stefan ”Lövis” Johansson med mycket möda och många omvägar fram till den absoluta F1-toppen. Det blev visserligen ingen seger men det var nära, Stefan fick bensinstopp i klar ledning ett varv från målgång i San Marinos GP på Imola 1985. Men 103 starter, 4 andraplatser och 8 tredjeplatser och totalt 88 poäng är imponerande. Likaså att få köra för stall som Ferrari och McLaren, och totalt 10 olika F1-team. Vi ska heller inte glömma Lövis 5 säsonger i Indycar samt hans Le Mans-seger 1997. Lövis långa och spännande karriär är värd att berätta.
Bräck, Wirdheim och Ericsson
Några fler svenskar till har försökt komma in i F1 utan att lyckas. Efter sina framgångar i F3000 testade Thomas Danielsson för Rial-stallet, men fick inget kontrakt i brist på egna sponsorer och avslutade i stället sin karriär i japanska F3000-serien.
Kenny Bräck testade för Arrows 1996 men sa nej till en fortsättning då han inte kände satsningen tillräckligt seriös (vilket senare skulle visa sig vara rätt). Kenny gick sedan vidare till en framgångsrik karriär i Indycar med bla en seger i Indy500.
Björn Wirdheim knöts efter sin mästerskapsseger i F3000 till Jaguarteamet som test- och reservförare under säsongen 2004, men fick aldrig starta i något GP-lopp. Björn gick sedan vidare till först Champcar, och sedan till japanska Formula Nippon och Super GT innan ha la hjälmen på hyllan för att dela med sig av sina initierade kunskaper och erfarenheter som kommentator i Viasats F1-sändningar.
Med tanke på alla dessa försök som inte nått ända fram var det därför lite oväntat att Marcus Ericsson till säsongen 2014 efter 4 säsonger i GP2 fick en möjlighet i Caterham, som dock var ett av de sämre teamen på F1-gridden. Året efter flyttade han till Sauber (som from 2018 blev omdöpt till Alfa Romeo). Det var en hel del finansiell turbulens kring teamet initialt men som stabiliserades genom att den svenska miljardären Finn Rausing gick in med en ännu okänd ägarandel. Men 5 säsonger i F1 gav bara ströpoäng för Marcus som 2019 i ställer valde att flytta över till Indycar med väsentligt större framgångar, inte minst vinsten i Indy 500 förra året.
Vilka kan komma härnäst?
Så vad kan vi få se i framtiden när det gäller svenska förare i Formula 1? Som det känns nu är kanske Indycar den väg många talanger kommer välja, vi har ju både Felix Rosenqvist och Marcus Ericsson där i den absoluta toppen. Och förhoppningsvis även Linus Lundqvist som till slut fick chans att göra ett inhopp. Den talang som ligger närmast F1 och vi kan hoppas på i närtid är naturligtvis Dino Beganovic som den här säsongen kör Formula 3, som nu är en ren supportklass för Formula 1. Dock har det så här långt varit med blandade resultat för Dino. Men så länge han fortfarande är knuten till Ferraris förarutvecklingssatsning finns alla möjligheter. Men vi bör veta att vägen in i F1 är tajtare än någonsin, så låt oss ställa måttliga förväntningar på Dino, talang som han är till trots.
Ska vi hoppas på en svensk förare till att nå Formula 1, ska vi inte glömma Linus Lundkvist. Linus framtid så lite mörk ut efter att han som regerande NXT-mästare (tidigare känt som Indy Lights) inte fick något kontrakt i stora Indycar-klassen för 2023. Men chansen kom att med korta förberedelser hoppa in i det knepiga stadsracet Nashville, en chans som han förvaltade väl då han låg så högt som 3:a innan han lite oturligt crashade i muren. Att få från F1 till Indycar och bli framgångsrik, men att gå andra vägen är svårare där bara några få har lyckats (Mario Andretti, Jacques Villeneuve och Juan Pablo Montoya).
Enligt strikt logik så ska naturligtvis de största länderna också ha de största möjligheterna att få fram stjärnor i Formula 1. Men Formula 1 är inte alltid logisk. Se t ex på Österrike, som har mindre befolkning än Sverige men som hittills fått fram 2 världsmästare genom F1-historien, Jochen Rindt (1970) och Niki Lauda (1975, 77, 84). Och lägg sedan till Gerhard Berger, i många år toppförare i F1.
Eller ännu närmare oss Finland, som har 3 världsmästare, Keke Rosberg (1982), Mika Häkkinen (1998-99) och Kimi Räikkönen (2007) plus Nico Rosberg (2016) som har tyskt pass men finländsk pappa. Så visst kan Sverige som litet land få fram talanger till världens största motorsport.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna.
Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 (vilket känns väldigt osäkert just nu) och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1 (som ju tycks vara på gång).
