Senaste nytt
Det krävdes en svensk rivalitet för att piska upp intresset för motorsport i Sverige. Den rivaliteten nådde sin kulmen sommaren 1969. Här ser Magnus Berthling tillbaka på duellerna mellan Ronnie Peterson och Reine Wisell som gav svensk racing en plats på kartan.
Nämn orden ”den underbara sommaren” för en fotbollsfantast och alla tänker på VM i USA 1994, när Sverige otippat slog sig fram hela vägen till bronsmedaljen. En ovanligt varm sommar när nästan hela svenska folket satt upp på nätterna och följde landslagets bravader.
Pratar vi motorsport får vi drömma oss lite längre tillbaka i tiden för att hitta en riktigt underbar sommar. Rättare sagt till sommaren 1969 när Ronnie Peterson och Reine Wisell under en säsong med ovanligt hård konkurrens med många talanger dominerade Formula 3-säsongen som var dåtidens stora plantskola för blivande F1-stjärnor. En sommar som trots att motorsport egentligen inte låg i tiden skapade ett väldigt stort publik- och medieintresse långt utanför de redan frälsta entusiasterna.
Trots att det fanns en sevärd klass direkt under F1 - Formula 2 - var det ändå F3-klassen som gällde för den som siktade mot Formula 1. Klassen var relativt billig att köra, regelverket hade varit stabil under många år så det fanns gott om bilar och motorer att tillgå samt många tävlingar och mästerskap över en stor del av världen. Ofta hoppade de stora talangerna över Formula 2 och gick direkt till F1. Ett jättekliv fartmässigt som bara de bästa klarade av. Därför följde stallcheferna i Formula 1 intensivt alla stora och viktiga F3-tävlingar. Och viktigast av alla var F3-loppet i Monaco, som kördes dagen innan huvudtävlingen i Formel 1. Det myntades ett begrepp om att segaren i Monacos F3-lopp nästan garanterat stod på F1-gridden året efter.
Formula 3 var även stort i Sverige, där den nationella SM-serien hade hög status. Här blandades väletablerade stjärnförare med unga talanger på väg upp. Men för att få köra om SM var man tvungen att ställa upp i alla deltävlingar, vilket drabbade Reine Wisell som efter att ha dominerat SM-serien under flera år 1968 flyttat till England för att bli fabriksförare för Chevron-stallet. Det fick därför bli engelsk licens för Reine som inte fick köra SM 1969.
Laddade möten mellan Ronnie Peterson och Reine Wisell
Under säsongen 1968 kom en ny talang in på F3-scenen och blev svensk mästare i Formula 3, örebroaren Ronnie Peterson. Året efter var Ronnie mogen att kasta sig ut i den internationella konkurrensen, och skulle då möta den några år äldre Reine hela 16 gånger. Det skulle bli laddade möten där Ronnie och Reine blev huvudnumret i en rad uppmärksammade och nästan alltid jämna tävlingar. Det sammanföll också med en riktig banboom i Sverige. Under året öppnades två helt nya banor (Mantorp Park och Kinnekulle Ring) som adderades till Anderstorp som haft premiär året innan samtidigt som både Ring Knutstorp och Gelleråsen i Karlskoga förlängdes och uppgraderades.
Det dröjde ett tag in på säsongen innan Ronnie och Reine möttes för första gången. Säsongen började tidigt i England som Reine fokuserade på, men också i Italien där Ronnie fått sin bas genom kontraktet med Tecno-fabriken. Båda två dominerade de inledande tävlingarna i respektive land innan det blev dags för rivalmötet i Monaco. Det skulle bli en klassisk tvekamp mellan två talanger som det fortfarande talas och skrivs om.
Reine Wisell var kvalsnabbast tätt följd av Ronnie, sedan var det en jättelucka ner till näste man på griden. Reine tog starten varefter de båda svenskarna totalt utklassade resten av fältet. Ronnie och Reine växlade position flera gånger varje varv. Med tre varv kvar siktar Reine på att bromsa sig förbi Ronnie i chikanen, men Ronnie bromsar sent och Reine snurrar och hamnar utanför banan men behåller sin andraplats.
Ronnie tar sin första och väldigt uppmärksammade internationella seger medan Reine i stället får inrikta sig på revansch. Han skulle få 15 chanser till under året.
De laddade mötena mellan svenskarna fortsatte, både här hemma och internationellt. Konkurrensen hårdnade successivt under säsongen, talanger kom fram som bland annat Tim Schenken, Howden Ganley och mot slutet den blivande världsmästaren Emerson Fittipaldi från Brasilien. Men svenskarna dominerade och slogs nästan alltid om segrarna, ofta hade Reine kommandot under större delen av racen men där Ronnie brukade sätta in sin stöt på sista varvet och gå förbi. När säsongen var slut stod det 12–4 i Ronnies favör. Men med ett undantag, den utmanande Brands Hatch-banan som blivit Reines specialitet och där han var oslagbar. Fansen delades i två läger, själv tyckte jag Reine hade en lite tuffare personlighet med sina maffiga polisonger än Ronnies mer återhållsamma stil. Spänningen steg kring var de båda skulle hamna kommande säsong. Det blev lite slumpmässigt där Ronnie och Reine tog lite olika spår vidare mot den absoluta toppen.
Slagen med tio ynka centimeter
Ronnie Peterson fångades tidigt upp av det nystartade March-stallet. Han blev fabriksförare året efter i F2, men skulle parallellt köra Formula 1 för ett litet resursfattigt privatstall. Planen var att han sedan 1971 skulle ta steget upp som förstaförare i stallet. Så blev det och 1971 fick Ronnie sitt genombrott i Formula 1 och jagade världsmästaren Jackie Stewart in på mållinjen. Det blev ingen seger, men på Monza i ett av historiens tajtaste lopp blev an slagen med ynka tio centimeter.
Resten av Ronnies F1-karriär gick som bekant upp och ner. Succé hos Lotus där han 1973 körde tillsammans med Emerson Fittipaldi i vad som ibland kallats F1-historiens starkaste förarkonstellation. De båda slogs inbördes i varje lopp och tog poäng av varandra som gjorde at VM-titeln än en gång slank iväg till den taktiskt körande (numera Sir) Jackie Stewart. Lotus hamnade sedan i en formsvacka, Ronnie blev otålig och övertalades av sina mindre omdömesfulla rådgivare att i stället slänga bort två säsonger, först med March igen och sedan med den hopplösa, sexhjuliga Tyrrell-bilen. Men 1978 gick han tillbaka till Lotus och var på väg att gå om sin stallkompis och blivande världsmästaren Mario Andrettii innan tragedin på Monza slog till.
Ronnie är för evigt vår största F1-förare och är fortfarande, 45 år efter sin död, respekterad och aktad och har fått den inofficiella titeln världens bästa F1-förare som aldrig blev världsmästare (om möjligt i viss konkurrens med legenden Stirling Moss).
Chansen hos McLaren gick om intet
För Reine gick det lite trögare. Han fick kontrakt med McLaren men det rann ut i sanden när teamets ägare, stallchef och förare Bruce McLaren förolyckades i en testkrasch i början av 1970. Men en ny chans kom i slutet av säsongen, där Reine hoppade in i Lotus och blev oväntad trea i USA:s GP (som vanns av Emerson Fittipaldi). Han fick kontrakt med Team Lotus året därpå men hamnade i bakvattnet av sin stallkompis Fittipaldi och blev arbetslös året efter. Det blev några inhopp i BRM, men Reine drabbades av en oturlig handskada och försvann sedan gradvis från stallchefernas radar. Det blev körningar i sportvagnar (bland annat för Jo Bonnier) och sen en avslutning i den svenska Super Star-klassen innan Reine la hjälmen på hyllan.
Reine som var en eftertänksam och ärlig person erkände efteråt att F1 gick lite för fort för att kan skulle känna sig komfortabel. Inte konstigt under det decennium som tyvärr kantades av många olyckor innan säkerhetsarbetet kom i kapp de ständigt ökande farterna. Reine Wisell drog sig sedan tillbaks från rampljuset, och ägnade sig bland annat åt att utbilda bilister i snålkörning. På äldre dar flyttade han till Thailand där han dog förra året.
Man kan dra en hel del intressanta slutsatser om den underbara motorsportsommaren 1969. Först att rivalitet mellan två förare som båda slåss i den absoluta toppen, gärna med lite olika personligheter, alltid driver upp intresset från supporters och media.
Vidare var Formula 3-klassen perfekt som inskolning till snabbare klasser, vilket tyvärr har slarvats bort då Formula 3 numera bara körs i samband med F1-tävlngarna i Europa. Antalet förarplatser är begränsat, klassen har dessutom blivit en väldigt dyr och avancerad klass.
Dagens rivaler: Marcus Ericsson och Felix Rosenqvist
Rivalitet driver som sagt intresset för en sport, och en liten slev av detta har vi i årets synnerligen konkurrenskraftiga Indycar-säsong där både Marcus Ericsson och Felix Rosenqvist ligger i den absoluta toppen. När de båda under lång tid slogs om ledningen i årets Indy 500 kunde jag själv inte undgå att tänka tillbaka till Ronnie och Reine och den underbara sommaren 1969. Synd bara att båda våra Indyförare tappade vinstchanserna lite snöpligt i loppets absoluta slutskede.
Låt oss hoppas att vi snart får fram två supertalanger inom racing som kan sparra varandra fram till den absoluta toppen, och som skapa rubriker även utanför racingentusiasternas ibland snäva värld. Och för att koppla till en tidigare krönika som väckte en del reaktioner, det behöver kanske inte nödvändigtvis vara två killar utan varför inte även en snabb och duktig tjej.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.
