Senaste nytt
F1-intresset i USA ser ut att vara på uppgång. Men ser man tillbaka på relationen mellan sporten och stornationen ur ett historiskt perspektiv är det den synnerligen komplicerad, konstaterar Magnus Berthling i sin senaste krönika.
Formel 1-sportens position i USA kan beskrivas som en synnerligen stökig kärlekshistoria. Intresset från supporters, arrangörer och motorsport-etablissemangen har skiftat många gånger genom historien, vilket gjort att de stora talangerna ”over there” ofta valt andra former av racing, främst Indycar eller Nascar.
USA har bara två världsmästare i F1 genom tiderna. Phil Hill (ej relaterad till Graham Hill) blev mästare 1961 lite turligt då hans stallkompis i Ferrari Wolfgang von Trip, som ledde VM, förolyckades på Monza. Sedan dröjde det till 1978 innan Mario Andretti, världens i särklass bästa allroundförare, tog titeln. Ironiskt och tragiskt då även hans stallkompis i Lotus, vår egen Ronnie Peterson, omkom i sviterna av en krasch på just Monza precis när han börjat ta in på Marios försprång i VM-tabellen.
I övrigt har framgångarna för amerikanska förare varig begränsad. Många menar att Dan Gurney enkelt hade blivit världsmästare 1966 och även 1967 om han stannat kvar i Brabham-stallet i stället för att starta sitt eget Eagle-team. Till och från har flera amerikanare försökt slå sig in, till exempel Mario Andrettis son Michael, men ingen har haft förmågan och uthålligheten att ta sig hela vägen och bli en vinnare. Och var dagens enda USA-representant på årets F1-grid, nykomlingen Logan Sargeant, står är svårbedömt då få känner till honom efter en ganska anonym karriär. Det namn som i stället ofta nämns som en potentiell F1-stjärna är i stället Indycar-föraren Colton Herta, som kunde funnits med i år om han fått sin superlicens. Något som dock på byråkratiska grunder (eller kanske avundsjuka) förvägrades honom. Men, med det kraftigt ökade F1-intresset i USA kommer säkert Colton eller någon annan amerikansk talang förr eller senare in i startfältet.
Antalet GP-lopp i USA har pendlat mellan inga alls och upp till tre på samma säsong. Länge kördes ett sent höstlopp på Watkins Glen långt norrut i staten New York på gränsen till Kanada. Men i slutet av 1970-talet tillkom först populära Long Beach i Kalifornien, sedan ett stadslopp i Las Vegas och 1982 även i Detroit och senare 1984 i Dallas. Då stod intresset för F1 i USA på topp för att sedan sakta dala. Stadsloppet i Phoenix 1989 – 1991 blev en trist historia, men när F1 år 2000 gjorde comeback på Indianapolis Motor Speedway trodde många att intresset för F1 i USA återigen skulle explodera. Men, ärligt talat är landsvägsbanan innanför den legendariska Indy-ovalen ganska tråkig, och allt slutade i ett praktfiasko under skandalloppet 2005 när bara fyra bilar kom till start. De övriga bilarna som använde Michelin-däck riskerade få punktering i den sista snabba och bankade fullfartskurvan, och valde att bryta på uppvärmningsvarvet. Det blev sedan några års uppehåll innan USA GP fick en ny hemvist i den helt nya och bitvis spektakulära mönsteranläggningen Circuit of the Americas (COTA) i Austin, Texas. Plötsligt briserade intresset för F1 i USA där förra årets tävling drog över 300 000 åskådare.
“Räkna med rekordhöga priser”
Förra säsongen fick Austin sällskap av Miami. En tävling som går på en halvpermanent bana runt NFL-laget Miami Dolphins hemmaarena, där man till och med byggt en konstgjord sjö och släpat dit exklusiva lyxbåtar i en ambition att efterlikna Monte Carlo. Och nu adderas alltså Las Vegas till, men denna gång på en betydligt mer sofistikerad bana än den provisoriska anläggning på parkeringsplatsen bakom Ceasars Palace där F1 kördes 1981-82. Det går redan att åka med ett varv virtuellt på banan som delvis använder ikoniska ”The Strip” som raksträcka bredvid alla kända lyxhotell. Säkert ett fantastiskt race att besöka i en fantastisk stad, men räkna med rekordhöga priser på biljetter och hotellrum.
Vid sidan om amerikanska förare och försök att etablera GP-tävlingar i detta väldiga land har även många USA-ägda stall tagit sig an utmaningen att konkurrera med de Europa-baserade F1--teamen.
Vi har i tidigare krönikor skrivit om Dan Gurney och hans Eagle-team, som vann Belgiens GP 1967 för att året efter tyvärr avvecklas och fokusera på främst Indycar. Under 70-talet gjordes flera nya försök av amerikanskbaserade team. De helsvarta Shadow-bilarna dök plötsligt upp i F1 1973. Teamet drevs av den excentriske ägaren Don Nichols, närmast en kopia av seriefiguren Mandrake med sin svarta slängkappa och färgstarka ledarstil.
Nichols gjorde för övrigt ett försök att lösa Ronnie Peterson från kontraktet med Lotus vilket dock misslyckades. Teamet var ytterst nära att göra omedelbar succé med sina snabba men något otillförlitliga bilar, men drabbades tyvärr av massiv och tragisk otur när man tappade sina två toppförare Peter Revson och Tom Pryce i väldigt onödiga dödsolyckor. Men till slut vann teamet genom blivande världsmästaren Alan Jones Österrikes GP 1977, för att året efter splittras när både stallchefen Alan Rees och konstruktören Tony Southgate hoppade av och tog med sig ritningarna på efterföljande säsongs revolutionerande bil och bildade Arrows. Därefter försvann Shadow-teamet sakta in i dimmorna, en av de sista förarna som fick chansen att köra var för övrigt vår egen Stefan "Lövis" Johansson, som dock snabbt insåg att detta var ett stall på dekis.
Den amerikanska racinglegenden Roger Penske gjorde 1975-1976 ett seriöst försök att etablera sig i Formula 1 men gav upp då det blev alltför krävande och fokuserade framöver och fram till idag på Indycar och Nascar med stor framgång (se min tidigare krönika om denne fantastiska racingentreprenör). Även Indy 500-legenden Parnelli Jones försökte i mitten av 70-talet slå sig in i F1 som teamägare, men trots en stjärnförare som Mario Andretti fanns inte uthålligheten. Ett ytterligare försök gjordes av ännu en Indycar-profil, Carl Haas (ej släkt med dagens teamägare Gene Haas) 1985-86. Carl Haas fick massivt stöd av en megasponsor (Beatrice) samt Ford som gjorde comeback som motortillverkare, men ägarförändringar hos sponsorn gjorde att teamet upplöstes 1987 för att aldrig återkomma. I stället fortsatte Carl Haas med sitt Indycar-team som han drev tillsammans med filmstjärnan Paul Newman med mycket stor framgång.
Haas smarta satsning har betalat sig
När FIA gav fyra nya team licenser att hoppa in i Formula 1 2008 blev ett team som kallade sig USF1 en av de utvalda. Men det visade sig vara ett tomt skal som över huvud taget inte lyckades producera någon färdig bil.
Med alla dessa mer eller mindre misslyckade försök att starta ett amerikanskt F1-team blev många därför överraskade när Gene Haas, en industrientreprenör och leverantör inom bilautomation samt mångårig teamägare i Nascar annonserade sitt inträde i F1 2017. En satsning som han dessutom finansierade helt själv utan andra sponsorer. Men trots en mängd motgångar har Haas F1 lyckats bli ett team som kommit så högt som femma i konstruktörs-VM, bland annat med hjälp av ett smart och kostnadseffektivt upplägg genom samarbete med Ferrari och formelspecialisten Dallara. Och dessutom lyckats bli en av F1-seriens favoritteam i dokusåpan Drive-to-survive genom den underbara stallchefen Günther Steiner som totalt blottar sin personlighets alla sidor inför tittarna på en synnerligen njutbar och helt originell tysk-amerikansk accent.
Ser vi fram mot 2026 och de nya tekniska reglerna som då träder i kraft kommer ännu mer involvering från amerikanskt håll. Båda General Motors och Ford har båda annonserat att man går in som partners till Andretti (om nu stallet släpps in i F1) respektive Red Bull Racing. Och med en ägare med bas i USA (Liberty Media) kommer det amerikanska inflytandet över Formula 1 säkert att öka ytterligare. Något som jag tror i huvudsak är positivt för utvecklingen av sporten och till gagn för oss supporters. För säga vad man vill om USA, här finns både resurser i överflöd om de bara kan mobiliseras åt rätt håll och miljontals potentiella fans. Motorsportintresset i USA har alltid varit massivt men flyttats runt mellan olika grenar.
För den som kan skramla ihop pengar att resa till Las Vegas GP den 18 november väntar en garanterat häftig upplevelse. Och har du möjlighet att åka lite tidigare, se Nascar-finalen i Phoenix (inte så långt därifrån), gå på Penske-museet i samma stad och sen ta vägen via Grand Canyon till Las Vegas så får man en drömsemester ingen motorsportintresserad någonsin kommer glömma bort.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.
