Senaste nytt
Okej, Miami är Miami och det är lika med stor show. Och man skall väl hänga med i tiden eftersom saker och ting ändras. Men det går ändå inte upp jämfört med Watkins Glen International Raceway några mil utanför New York, skriver Fredrik af Petersens
En klassisk naturbana och det går upp och ner. Ganska tufft att gå runt den men det var det värt.
Publiken? Den var blandad med mycket få vip gäster för det fanns ingen paddock klubb eller några sådana byggnader som finns i depån i dag. De som var inbjudna fick hålla tillgodo med några tält.
Arrangörerna ansåg att vi utländska journalister skulle vara nöjda med att sitta i en container utan fönster. De tyckte nämligen att de amerikanska kollegerna var mycket viktigare så de fick både fönster-och läktarplatser.
De hade dock glömt att några journalister kom från Italien med sitt ibland heta temperament. Franco Lini, som en gång i tiden varit Ferrarsi teamchef, blev riktigt arg. Han sökte upp de ansvariga och hans samtal som innehöll ganska många svavelosande italienska ord gav verkan.
Och vi fick nya och betydligt bättre platser med fönster och fick till och med sitta på en läktare uder loppet. Tv skärmar fanns inte så man fick lyssna på speakern och själv föra ett varvschema för att följa med.
Det fanns ett annat ställe som varje år stal rubrikerna de första dagarna. The Bog. Ett stort djupt hål som snabbt förvandlades till en rejäl gyttjepöl när det regnade. Och the Bogladytes såg till att där gick det minst sagt livligt till.
Det var ett område där man kunde campa och titta på loppet. Men när alkohol dryckerna gjorde sig märkbara började spektaklet. Det började för många år sedan men det år som kanske alla minns var 1974.
Fittipaldi vann men fick inte de stora rubrikerna
Brasilianaren Emerson Fittipaldi blev fyra och vann titeln. Det som dock fick de stora rubrikerna i den internationella pressen, knappast ett ord i den nationella, var att the Bogladyets satte eld på en buss, som hade hyrts av Emersons fans.
Passagerna och chauffören hade gått till sina platser men han hade glömt nycklarna som satt kvar i tändningslåset. Ytterligare 12 bilar brann upp och många blev skadade av flaskor och glas, som busen kastade vilt omkring sig, och de skadade föll som käglor.
Det kallades för ”running the bog”. Buset, som knappast var nyktra, stal bussen och körde ner den. Där nere väntade nästa gäng som slängde in Molotow cocktails. När elden började avta välte man bussen på sidan och slog sönder bensintanken och började om från början.
Året efter stod jag på kanten med några poliser och tittade på spektaklet. Det var inte lika vilt som året innan. Men nästan. En händelse glömmer jag inte. På kanten stod en ganska stor husbil.
Ett gäng överförfriskade ynglingar försökte putta ner den för branten. Då öppnades dörren och ut kom ett gäng storvuxna killar. Ett universitets american fotball lag.
De tittade på varandra och på en given signal gjorde de var de gjorde bäst. Tacklade motståndarna. Och de flög och rullade ner för branten och landade i gyttjan. Poliserna bara skrattade och sa att de får skylla sig själva.
Tog sällskap med Andretti och Ronnie
Några år senare hade jag åkt upp till banan med Mario Andretti, Ronnie och Gunnar Nilsson. Några av Marios vänner hade hyrt en husbil. Det var bl.a. den polskfödde tandläkaren, som skrämde Ronnie som behövde en behandling, men det är en annan historia, och prästen Father Philip.
Vi satt och pratade när han reste sig och gick ut. Efter en stund kom han tillbaka men ställde sig utanför och pratade med sig själv. När han kom in frågade jag honom med vem han pratade.
-Vi hade inget vatten längre och vinet var också slut. Så jag pratade med chefen för enligt bibeln hade han ju förvandlat vatten till vin men han var tydligen upptagen med viktigare saker för det är fortfarande bara vatten.
Tyvärr inträffade också dödsfall på banan. 1973. Jackie Stewart skulle köra sitt 100:e GP och sista F1 lopp på söndagen men han kom aldrig till start.
Hans stallkompis, i ordets rätta betydelse, François Cevert hade omkommit dagen innan på träningen. Jackie och teamchefen Ken Tyrrell kom överens om att inte ställa upp och drog tillbaka sin anmälan. Året efter omkom österrikaren Helmuth Koinigg.
En scen kommer jag aldrig att glömma. Efter loppet 1978 gick jag ut i depån. Mario hade sagt till Ronnie att de två skulle köra om titeln och strunta i kontrakten eller vad Colin Chapman sa. Som vi alla vet blev det ingen final.
Blev frikänd i domstol
Ronnie hade omkommit några veckor tidigare på Monza och Mario blev mästare. Ronnie var så populär att förarna hotade med strejk om inte Ricardo Patrese, som man ansåg var den som orsakade olyckan på Monza, fick startförbud. Och det fick han.
Två år senare blev han frikänd efter domstolsförhandlingar och tack vare bl.a. en film från en åskådare.
Det var tyst och folktomt i depån. Med ett undantag. På en däckshög utanför Lotus satt Bobby. Han och Rex hade länge varit Ronnies mekaniker. De hade t.o.m. gått emot Chapman när de fick en order för att hjälpa Ronnie.
Nu satt han där och bara stirrade rakt fram med en tom blick. När han hörde att jag sa hans namn vände han på huvudet och sa.
-This is not fun any longer.
Loppet på Waktins Glen 1978 blev också hans sista F1 lopp. Han försvann och var borta några år innan ha dök upp igen. Idag bor han på en ett ålderdomshem i England. Vad Rex gör vet jag tyvärr inte.
