Senaste nytt
F1-krönika: Magnus Berthling om Eddie Jordan - Den kanske siste i sitt slag
Formula 1 sörjer Eddie Jordan – en legendarisk teamägare och kanske den siste av sitt slag
Samtidigt som F1-säsongen 2025 just rullat i gång och som ser ut att bli en av de jämnaste och mest spännande på länge drabbades sporten av en stor förlust.
En av de populäraste och färgstarkaste teamägarna och stallcheferna genom tiderna – Eddie Jordan – gick hastigt och oväntat bort, bara 76 år gammal. Vi är många F1-supporters som sörjer en personlighet som inte bara är värd att minnas utifrån sitt teams framgångar, utan också representerar något som kanske aldrig kommer tillbaka.
En helt självständig och oberoende teamägare som trots avsaknad av egna finansiella resurser byggde upp ett F1-team som både utmanade de stora stallen om VM-titeln, och som dessutom genom sin personlighet satte färg och fart på en stel och ganska känslokall sport.
Och vars minne i högsta grad lever kvar än i dag under nya namn och ägarformer, senast som Aston Martin Formula 1.
Att Eddie Jordan skulle bli en av de stora teamägarprofilerna i F1 var egentligen helt osannolikt.
Uppväxt på Irland under en orolig tid, föräldrar som ville att han blev präst, i stället anställd i kassan på en bank och utan något som helst kapital i botten började han sakta bygga upp en karriär inom motorsporten steg för steg. Först var ambitionen att bli förare, där han slog sig fram via karting,
En F1-talang som snällt kan beskrivas som medelmåttig
Formula Ford och i slutet av 70-talet Formula 3 med modesta framgångar och med en talang som i bästa fall kan rubriceras som medelmåttig. Men på vägen visade han sig vara både en duktig organisatör, ha näsa för andra förartalanger i kombination med framfusiga säljaregenskaper inklusive stor dos fräckhet.
Så Eddie la hjälmen på hyllan och började bygga upp Eddie Jordan Racing (EJR). Som stallchef stack han ut med sin speciella look och såg snarast ut som en intellektuell författare med glasögon och rufsigt hår (som dock var en peruk, han hade tappat sitt naturliga hår efter en operation i ungdomen).
Eddie nosade upp talanger till höger och vänster och var inte bara stallchef utan även personlig manager åt flera blivande stjärnförare. Vår egen Stefan "Lill-Lövis" Johansson var en, Rickard Rydell en annan. Michael Schumachers bror Ralf fick sitt genombrott hos Eddie tillsammans med bla Martin Brundle, Jean Alesi, Johnny Herbert och många andra som alla har Eddie Jordan att tacka för sin karriär.
Teamet etablerade sig som ett av toppstallen i den engelska Formula 3-serien, på sin tid den givna vägen om man vill ta sig till Formula 1. 1985 startade europamästerskapet i Formula 3000 (som senare skulle bli GP2 och numera F2), här klev Jordans team in och blev snabbt ett av de ledande som kulminerade med Alesis EM-titel 1989.
Tvingades bo i husvagn under tävlingarna
Men bakom stallets framgångsrika yta balanserade Eddie Jordan och hans team hela tiden på ett hårstrå ekonomiskt, men klarade sig alltid vidare om än med hjälp av ett och annat tjuvknep. Ett av många exempel var säsongen 1989, där teamet vid premiärtävlingen helt saknade sponsorer.
Eddie hade utan framgång uppvaktat Camel, som var stor sponsor till flera team i F3000, men fått nej. Då målade han resolut bilen i sponsorns gula färg, lyckades låna några dekaler som han satte på bilen. Alesi vann premiärtävlingen, direkt efteråt gick Jordan till marknadschefen och utnyttjade det momentum segern hade gett och genom sin stora svada skakade fram ytterligare sponsorpengar och räddade därmed säsongen.
Den här fräckheten skulle upprepas många gånger men blev till slut stallets fall. Det sägs också att Eddie ofta tvingades bo i en husvagn under tävlingarna för att spara pengar, men att han alltid hade en väl struken smoking med sig om det skulle dyka upp något party där kan kunde jaga kontakter och nya sponsorpengar.
Trots att teamet bokstavligen hankade sig fram tänkte Eddie Jordan större. Han ville ta sig till Formula 1 till varje pris. Med små resurser byggde han en bil (Jordan F191) som fortfarande anses vara en av sportens vackrast designade bilar, med en läcker färgsättning inkluderande Irlands nationalfärger grönt och blått. Sponsorer blev i vanlig ordning klara i sista stund, så även motorkontraktet med Ford.
Debutsäsongen 1991 gick överraskande bra. Trots att man fick köra kvaltävlingar innan de inledande racen för att överhuvudtaget få starta, blev teamet femma i konstruktörsmästerskapet.
Michael Schumacher kliver in i F1
Det var stor turbulens på förarsidan, utöver rutinerade Andrea de Cesaris körde belgaren Bertrand Gachot den andra bilen. Men Gachot fick mitt under säsong tillbringa 2 månader i fängelse efter bråk med en taxichaufför, vilket banade väg för Michael Schumachers uppmärksammade F1-debut i Belgien GP på Spa.
Schumacher blev sensationellt 7:a i kvalet, bröt visserligen efter en krasch i första kurvan men hade visat F1-världen vilken talang han var. Men, i efterskörden av succén dribblades Eddie bort av sin antagonist Flavio Briatore, stallchef för Benetton som blåste honom och skrev ett långtidskontrakt med Schumacher. Man kan ju spekulera i hur utvecklingen hade blivit om Jordan lyckats behålla den blivande 7-faldiga världsmästaren. 
Till nästa säsong var pengarna återigen slut i Jordans F1-team som inte hade råd att köpa motorer. Så under 1992 fick det bli gratismotorer från Yamaha som inte alls fungerade bra.
Men Eddie gav inte upp utan hittade till säsongen 1993 en entreprenör vid namn Brian Hart som försåg teamet med hyffsade motorer till låg kostnad. Dessutom nosade han upp en ny talang, Rubens Barrichello, som under följande säsong fick sitt verkliga genombrott med bla två tredjeplatser.
Men än en gång var pengarna slut och 1995 lockades Jordan in i ett 3-årigt kontrakt med Peugeot som tillhandahöll något otillförlitliga motorer utan kostnad. Säsongen blev trots allt inte helt tokigt, 6:a i konstruktörs-VM och där Barrichello och Eddie Irvine tog en uppmärksammad andra- och tredjeplats i Kanadas GP.
Det var nu som teamet började uppträda i den ikoniska gula färgen där man målade en uppseendeväckande orm och två ögon i bilens nos. Plötsligt blev Eddie Jordans team den stora folkliga favoriten i F1 där det bara var Ferrari som sålde mer merchandise.
Damon Hill gav Jordan hans första seger
Stallets ekonomi med bla sponsorstöd av cigarettbolaget Benson & Hedges började se lite bättre ut. Eddie Jordan kände han var redo att utmana de stora teamen om både segrar och mästerskapet.
En del i den folkliga imagen var det häftiga partyt som teamet ordnade efter Englands GP på Silverstone varje år. Eddie, som var musikintresserad, drog ihop ett rockband där han själv spelade trummor och Damon Hill spelade bas.
Man kan bokstavligen säga att det var Eddie Jordan som tog rock’n’roll till Formula 1 kryddat med ett stort antal lättklädda kvinnor som rörde sig runt teamets depå. Tiderna skulle dock förändras, tobakssponsorer var sakta på väg bort från Formula 1, lättklädda ”grid girls” likaså.
1998 fick teamet tillgång till den konkurrenskraftiga V10-motorn från Mugen-Honda. Honda hade dragit sig ur F1 1993 men var på väg tillbaka via sin partner Mugen. Jordan och det nystartade BAR-teamet skulle båda köra med Mugen-Honda motorer innan Honda själva valde ut det team som långsiktigt skulle få fullt fabriksstöd.
Säsongerna 1998 och 1999 blev höjdpunkten i Jordans F1-karriär. 1998 tog teamet sin första seger i ett regnigt GP på belgiska Spa-Francorchamps genom Damon Hill, året efter var Hans-Harald Frentzen inte långt från att snuva Mika Häkkinen på VM-titeln efter 3 GP-segrar.
Eddie Jordan sålde också halva teamet till ett investmentbolag och blev äntligen en rik man och skaffade bla en stor lyxbåt som han ankrade i Monacos hamn när det var GP-helg.
Från 1999 började det sakta gå utför för Eddie Jordan
Men från höjdpunkten 1999 började det sakta gå utför. Säsongerna 2000–2002 droppade resultaten trots en tung rekrytering av supertalangen Jarno Trulli. Eddie Jordans dröm om att vinna F1-mästerskapet började sakta glida honom ur händerna. Hans charm och försäljningstaktik fungerade inte längre alltid som tänkt.
Till exempel var Eddie helt övertygad om att Honda skulle välja Jordan som sitt fabriksteam och insisterade på att bilarna skulle förbli i teamets ikoniska gula färg. I stället sa Honda upp kontraktet och Jordan fick 2003 köpa motorer från Cosworth som långt ifrån var konkurrenskraftiga.
Dråpslaget blev det uteblivna sponsorkontraktet med Vodafone som Jordan hade satt stora förhoppningar till. Teamet låg i slutförhandlingar, men det gjorde också McLaren. När Vodafone till slut bestämde sig för McLaren surnade Eddie Jordan till och hävdade att han hade fått ett muntligt avtal om sponsring, vilket ledde till rättegång där Vodafone vann och Jordan fick betala kostnaderna.
Här fick nog förtroendet för Eddie Jordan sig en knäck, den dynamiska teamägaren hade gjort slut på sitt bästa krut och började leta efter exitmöjligheter.
En sådan möjlighet kom när den rysk-kanadensiska affärsmannen Alex Schnaider köpte hela teamet 2005. Eddie Jordan fick en hyffsad slant (ryktesvis drygt 600 miljoner) och drog sig tillbaka från Formula 1 även om han försökte men inte lyckades göra comeback 2010 när FIA beslöt att släppa in fem nya team (vilket sen blev ett fiasko). Han fortsatte som uppskattad TV-kommentator och var involverad i både fotbolls- och rugbysammanhang.
Hans tidigare team gav sig ut på en lång ökenvandring med ständiga ägarförändringar, bytte först namn till Midland, sedan Spyker, Force India, Racing Point för att idag bilda grunden i Aston Martin och Lawrence Strolls jättelika och förhoppningsvis långsiktiga satsning på ett nytt världsmästarstall.
Eddie Jordan drog in glädje och underhållning till F1
Eddie Jordan var kanske den siste av sitt slag. En enda person utan kapital kan helt enkelt inte i dagens F1-värld starta ett eget team och utmana om VM-titeln. Och om man nu överhuvud taget lyckas få en plats i det närmaste totalstängda startfältet får man betala dyrt.
Det talas om 5 miljarder som GM/Cadillac F1 får betala i inträdeskostnad efter att ha tagit över Michael Andrettis misslyckade försök att komma in i F1. Till det behövs stora resurser för att anställa minst 3-400 kompetenta människor, samt investera i tungt i IT, vindtunnlar och mycket annat. Nära nog en omöjlighet för en kille eller tjej som arbetar i kassan på en bank.
Men man kan i alla fall hoppas att Eddie Jordan inte var den sista entertainern som tar plats i Formula 1. Tankarna går osökt till omåttligt populära Netflix-serien Drive to survive. Om Günther Steiner blev megakändis genom sin dåliga engelska, hetsiga temperament och alla svärord, vad hade då Eddie Jordan inte blivit när han gick lös på sitt trumset i värsta hårdrocksstil.
Och han hade trivts som fisken i vattnet under det kändisvimmel man ser i samband med GP-loppen i främst Miami och Las Vegas Grand Prix. Om nu bara Eddies peruk hade suttit kvar på huvudet förstås.
Eddie Jordan kommer gå till historien för att han tog in glädje och underhållning i den ganska stela och tråkiga Formula 1-sporten. Men låt oss inte glömma att han var väldigt nära att få höja VM-bucklan 1999. Det hade han varit värd.
Magnus Berthling har följt Formula 1 och även Indycar sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1, något som ju känns vara på gång.
magnus@mbaffarsutveckling.se
