Senaste nytt
F1-krönika af Petersens: "Från triumf till tragedi – Felipe Massas VM-förlust 2008"
Banan i Sao Paulo hette från början Interlagos, som betyder mellan sjöarna. Det första loppet kördes 1979 men efter det andra flyttades tävlingen till Rio de Janeiro och där fanns man från 1981 till 1989. Året efter var man tillbaka i Sao Paulo.
I dag heter den Autódromo José Carlos Pace Carlos Pace. Den brasilianska föraren körde 72 f1 lopp för bl.a. Brabham mellan 1972 till 1977. Det året flög han med en vän tillbaka från sin ranch. Planet hamnade i ett kraftigt åskväder och man antar att piloten tappade orienteringen och störtade. Presidenten utlyste tre dagars landssorg och banan, där Pace vann sin enda seger, uppkallades efter honom.
När förarna presenterades över högtalarna trodde man att ett namn aldrig skulle ta slut. CARLOS ALBERTO REUTERMAAAAAAAN. Och det trots att han inte var brasilianare utan kom från Argentina.
Det var aldrig helt utsålt innan Ayrton Senna körde sitt första F1-lopp på hemmaplan. Det tog inte många timmar innan alla biljetter var borta och trafiken alla tre dagarna var en smärre katastrof. I alla år ekade sången från läktarna blandat med AAYRTON AAYRTON. Och naturligtvis dansade man samba. Värmen var tryckande och brandkåren ryckte ut och sprutade vatten på de tacksamma åskådarna. Mycket ofta behövdes det dock inte för inom bara några minuter kunde solen försvinna och ett ösregn vräkte ner.
I depån var det fullt med Senna fans och en sågs på lång väg. En shaman iklädd en underlig kostym och hög hatt. Plus en massa synnerligen underliga hals- och armband. Hans uppgift var att skydda hemmaidolen och se till att han vann. Shamanens makt var tydligen inte så stark för Ayrton vann bara två lopp av 10.
När Ayrton omkom utbröt landssorg och när planet med hans kista närmade sig Brasliens kust mötte flygvapnet, som eskorterade planet till Sao Paulo. Ayrton hedrades med något som är sällsynt och som egentligen bara sker för högt uppsatta dignitärer i Brasilien. Hans kista fördes till kyrkogården på flaket till en brandbil. Gatorna kantades av 100.000 tals människor.
Många av dagens generation åker varje år ut till graven för att visa sin respekt.
”Många positiva och negativa minnen”
Det finns många positiva och negativa minnen.
De allra roligaste var när jag såg en mekaniker gå ut på banan för att kolla Ronnie Petersons bil. När han kom och var på väg att sätta sig satte han istället nytt världsrekord, som antagligen gäller än idag i stående höjdhopp. I sittbrunnen låg en stor orm och solade sig.
Det mest dramatiska men också för de inblandade mest sorgliga var 2008. Hemmafavoriten Felipe Massa vann loppet och var världsmästare. I Ferraris garage jublade man och familjen omringade sin son och glädjetårarna rann i strida strömmar. De italienska journalisterna började hamra på sina skrivmaskiner och deras segerrop var minst sagt öronbedövande.
En Ferrari hade vunnit VM-titeln. Forza Ferrari. Glädjen vara dock bara i 38,907 sekunder när någon tittade på tv och såg det som inte fick hända. Och journalisternas glädjetjut förvandlades till en ström av svavelosande ord. Utanför var det lika blött och alla förare hade bytt till regndäck. Utom en. Timo Glock, som körde en Toyota. Med ca 500 meter kvar på sista varvet kvar körde Lewis Hamilton om tysken och kom i mål som femma. Och det räckte för att han skulle vinna med en ynka poäng. 98 mot 97. Och det trots att Felipe hade, inklusive Brasilien, vunnit sex lopp den säsongen.
På prispallen hyllades han som en hjälte men kunde inte hålla tillbaka besvikelsens tårar. En strålande triumf hade på en synnerligen kort tid förvandlats till en grym tragedi.
-När jag korsade linjen var jag världsmästare men fattade snabbt att något inte stämde för jag hörde inget jubelskrik från teamet i radion, berättade Felipe.
- I tredje kurvan på väg tillbaka fick jag reda på att Lewis hade kört om Glock och var femma och det räckte ju för honom. Så det var en berg- och dalbana av känslor. Loppet är ju inte slut förrän flaggan faller för alla.
- Så är livet och that is racing. Och jag vet hur det känns att vinna och förlora.
En vinnare men samtidigt en förlorare. Felipe var stor i förlusten och förlorade som en mästare.
”F1’s olycksfågel”
Fanns en till som inte var lycklig den dagen. F1’s olycksfågel var utan tvekan Kieran Byrne, som arbetade för Bridgestone. För sjunde gången på två säsonger hade han blivit skadad. I Brasilien trillade han av en löpmaskin och ligament slets av. I Turkiet slog han upp ett stort sår i huvudet när han gick rakt in i en tv. Skar upp foten på en glasskiva på en fest i Singapore. Bröt en arm när han körde gocart i Indianapolis förra året. Blev svårt solbränd på ett solarium. Blev av med två tånaglar när han spelade fotboll med flip-flops.
Plus en incident i Kina som han inte vill prata om. Innan han flög hem från Sao Paulo den här gången ville han klippa håret. Han tog fram rakappraten och satte igång. När han hade rakat halva huvudet tog batteriet slut och han kunde inte ladda det.
Tyvärr finns det också negativa minnen.
2010 försökte minst tre män med maskingevär överfalla regerande mästaren Jenson Button och kidnappa honom på vägen från banan till hotellet. Tack vare hans chaufförs, en specialutbildad polis, snabba reaktion i den täta trafiken lyckades man undkomma. Staden var tyvärr känd för sin höga krimalitet så McLaren hade hyrt en bepansrad bil.
En liten buss med mekaniker från Sauber blev också överfallen precis utanför banan. Tre år tidigare hade Toyotas anställda drabbats. Utgången från banan mynnar ut på en starkt trafikerad gata och det gör att alla som kom ut från banan tvingades stanna och då slog gangsterna till.
Flera gånger blev de som arbetade med inköp av mat rånade när de plockade ut pengar från bankautomater.
Det var stora stora skillnader mellan stora rikedomar och extrem fattigdom. I flera år låg banan mycket nära favelas, slumområden. Sedan några år har man ersatt dem med moderna bostäder.
Själv har jag ett minne som jag inte kan glömma.
När jag lämnade hotellet efter sovit gott, duschat och ätit en rejäl frukost kom jag, precis utanför hotellet, förbi en bro. Under den levde ett par familjer med små barn som lekte och några hundar. Jag var inte den ende som hade dåligt samvete. I många år har jag undrar vad som hände med barnen. Hade de tur och fick hjälp och stöd av Ayrton stiftelse, som än idag hjälper utsatta barn så att det får gå i skola och sedan en utbildning?
Trots att man är tvungen att vara på sin vakt är det alltid en otrolig upplevelse att komma till Sao Paulo.
