Senaste nytt
Magnus Berthling fortsätter att berätta om hur dagens Indycar-mästerskap växte fram och är nu framme vid 1970-talet,
Här började serien sakta hitta sina former och bli alltmer populär bland motorsportintresserade inte bara i USA utan även runt om i världen. En av förklaringarna var många legendariska och färgstarka förare men även stallchefer där ibland bröder tävlade mot bröder och ibland även far mot son.
Alla sporter har sina stjärnor som inte bara utmärker sig sportsligt utan även är färgstarka profiler vid sidan av banan. Och den som är framgångsrik under lång tid blir till slut ofta en legend. Och den störste legenden av dem alla i Indycar heter Antony Joseph Foyt Junior, kort kallad AJ av sina många fans.
En färgstark förare som alltid sagt sin mening om sina konkurrenter, tidigt i karriären ganska rund om magen då han enligt uppgift hade som vana att vräka i sig stora köttbitar innan loppen. Något som dock inte hindrat AJ att starta i Indy 500 hela 35 år i rad 1958 – 1992. Han vann loppet fyra gånger, 1961, 1964, 1967 och 1977 och tog också 7 mästerskapstitlar.
Lägg sedan till segern i 24-timmarsloppet på Le Mans 1967 och framgångar i Nascar, CanAm, TransAm, midgets och många andra kategorier så har ni en allroundförare av rang.
AJ blev med tiden sin egen stallchef, hans team finns kvar än i dag och tog bla Kenny Bräck till segern i Indy 500 1999. AJ har visserligen trappat ner sin roll i teamet men syns fortfarande i depån coachande sina förare i bakgrunden.
Men legender hade funnits ända sedan start av Indy 500. Willy Shaw och Louis Mayer var två kombattanter som tog 3 segrar var under 30-talet och hade turen att överleva under en mycket farlig tid med många krascher.
En av 50-talets stora stjärnor på Indianapolis Motor Speedway var Tony Bettenhausen. Han förolyckades i en krasch 1961 men hans två söner, Gary och Tony J:r tog över där han lämnade. Tony J:r startade också ett team där vår egen Stefan “Lövis” Johansson körde för under 5 säsonger 1992-1996. Far och sönerna Bettenhausen var den första familjedynastin inom Indycar, men fler skulle komma.
Unser-dynastin i tre generationer
Kanske är den mest kända dynastin inom Indycar familjen Unser, som skulle tävla i 3 generationer. Jerry Unser var en tidigare Nascar-förare som startade sitt första Indy 500-lopp 1958. Året efter under kvalet var han med om en våldsam krasch som tog hans liv. Men det hindrade inte hans båda söner Bobby och Al S:r att dedicera sina liv åt Indycar. Bobby vann Indy 500 2 ggr och Al S:r 4 ggr.
Familjetraditionen fullbordas senare av den senares son Al Unser J:r som vann loppet 1992 och 1994 och blev en av 80- och 90-talets dominerande Indycar-förare. Fler släktningar i Unser-familjen skulle även de välja motorsport som sin stora passion.
Ni som läst mina F1-krönikor vet att jag håller Mario Andretti som den kanske störste allroundföraren genom tiderna. Andrettis karriär spänner över 5 decennier i de mest skiftande racingklasser, från midgets på grusbanor till Indycar, Nascar, sportvagnar och slutligen världsmästare i Formula 1 1978.
Visserligen älskade Mario Indianapolis Motor Speedway men han hade inte någon större lycka där. Mario vann 1969 års Indy 500 efter att ha haft pole position 4 år i rad trots en våldsam träningskrasch är han åtdrog sig rejäla brännskador.
Men han gav inte upp utan klev ner i sin reservbil och vann en heroisk seger. Sedan följde 30 tunga år för Mario där han visserligen satte rekord i antal ledda varv men aldrig lyckades återupprepa sin seger.
Hans son Michael var lika otursföljd i Indy 500 men blev ändå mästare och vann 37 Indycarlopp under sin karriär innan han övergick till jobbet som stallchef med eget team (som vi kanske får se i Formula 1 2025 eller 2026). Och även nästa generation med sonsonen Marco har försökt att vinna Indy 500 utan att lyckas, vilket även Marios brorson John försökt med.
Far och son har vi sett många av genom åren. Dagens stjärna Colton Hertas pappa Bryan körde själv Indycar på 90-talet, Graham Rahals pappa Bobby (segrare i Indy 500 1987) likaså.
Andra förare som blivit legender på Indianapolis Motor Speedway är bla Bill Vukovic på 50-talet, Jonny Rutherford på 70-talet, Ricky Mears på 80-talet (4 ggr Indy500-segare). Och pratar vi Indycar-legender måste vi lägga till 7-faldige Indycarmästaren Scott Dixon, en vinnare än idag efter 21 säsonger och som en gång upptäcktes av vår egen Stefan ”Lövis” Johansson.
Och till listan hjältar på Indianapolis Motor Speedway måste givetvis Kenny Bräck (segrare 1997) och Marcus Ericsson (segrare 2022) läggas till, men den senare är ju fortfarande mitt uppe i karriären.
Stallchefer som blivit stora profiler
Men det finns även stallchefer som firat stora triumfer och blivit profiler på The Brickyard.
Dan Gurney anses vara en av USA bästa förare genom tiderna och en allroundtalang som inte bara vunnit i Indycar utan även i Formula 1, sportvagnar, Nascar och i många andra sammanhang. Men han är lika känd som konstruktör och stallchef med sina läckra Eagle-bilar som haft stora framgångar på Indy 500, bla 3 segrar. Ett år, 1972, var en tredjedel av startfältet Eagle-bilar byggda av Dan Gurney för olika team.
Dan Gurney, som även vunnit i Formula 1 med sin egen bil, började i början av 80-talet trappa ner sitt engagemang inom Indycar och lämnade stafettpinnen till Roger Penske, den kanske mest ikoniska stallchefen i Indycar som varit med i startfältet sedan 1970.
Efter bara två försök vann hans förare Mark Donahue Indy500 1972, något som skulle följas av ytterligare 18 segrar fram tills idag, det senaste i år genom Josef Newgarden.
Men Roger Penske, som vi skrivit om i en tidigare F1-krönika, nöjde sig inte att bara driva ett stall utan köpte 2019 hela IMS-anläggningen och även alla rättigheterna till serien. Ett förvärv som applåderades av hela Indycar-etablissemanget trots att Penske sitter på tredubbla stolar som stallchef, banägare och numera ägare av hela Indycar-serien. Är man en legend med hög integritet så går även det.
Andra legendariska stallchefer inom Indycar är de tre bröderna Granatelli (Andy, Vince och Joe) som både var teamägare och mångårig sponsor inom Indycar men även i Nascar och Formula 1 genom STP, oljetillsatser med den ikoniska, ovala loggan.
Efter Andretti seger i för STP-stallet i 1969 års Indy500 togs ett berömt fotografi där stallchefen Andy Granatelli, som även han hade italienskt ursprung, kysser den lätt brännskadade Mario på kinden, en bild fick stor spridning världen över.
Magnet för amerikanska kändisar
Indycar har alltid varit en magnet för amerikanska kändisar av alla de sorter, med mer eller mindre seriösa motiv. En profil som definitivt var seriös och som under mer än 20 år var ett välkänt ansikte i Indycar var Paul Newman, en världsberömd skådespelare som väl knappast behöver någon presentation.
Han var en mycket aktiv delägare i toppteamet Newman – Haas och själv en duktig racerförare som bla kört 24-timmarsloppet på Le Mans flera gånger. Ett annan kändis som fortfarande syns i depån är programledaren för Late Night David Letterman, som äger en tredjedel av RLL tillsammans med bla Bobby Rahal, som vann Indy 500 1984.
Att Indycar och speciellt huvudtävlingen Indy 500 över tiden blivit en institution kan bla förklaras av den kontinuitet som alltid funnits på förarsidan, där många förare kört tävlingen under många år, och även efter att man trappat ner sin mästerskapskarriär regelmässigt återkommer i år efter år till the Brickyard.
Även om ingen hittills slagit AJ Foyts rekord med 35 Indy 500-starter i rad. Juan Pablo Montoya, Helio Castro-Neves, Tony Kaanan är några exempel på förare som inte kan motstå frestelsen att år efter år försöka återupprepa sina segrar i världens största enskilda idrottstävling, Super Bowl möjligen undantaget.
Vad som gör Indycar så speciellt
Ibland får jag frågan varför Indycar är så intressant, att köra runt, runt och knappt svänga är väl inte speciellt svårt och inte överdrivet spännande att titta på. Inget kan vara mera fel.
Vad som också gör Indycar speciellt är att serien körs på väldigt olika bantyper. Ovalerna, som idag bara utgör en tredjedel av seriens tävlingar, skiljer sig också åt kraftigt där ingen bana är den andra lik. Vi har Indianapolis med sina långa rakor och fyra ganska flata kurvor (bara 9 graders lutning), men också kortovaler med upp till 20 graders lutning och där varje varv går på under 20 sekunder.
Med ett snitt på över 350 km/timmen krävs maximal koncentration, speciellt som man ibland kör upp till 3 förare i bredd. När jag första gången såg ett Indycarlopp live på Michigan Motor Speedway 1996 tappade jag i början andan över hur fort det gick. Vill minnas snitthastigheten på denna superoval under kvalet låg på närmare 380 km i timmen.
Så ska du se ett Indycarlopp live så välj gärna en kortoval som t ex Iowa eller Milwaukee Mile i Wisconsin som gör comeback 2024 efter några års uppehåll. Eller givetvis huvudtävlingen Indy 500 om du nu kan få biljetter och hitta någonstans att bo. Hotell brukar vara utsålt flera år i förväg.
Men vänta gärna med ditt besök till 2025, för då öppnar det fantastiska museet igen efter en omfattande renovering. Men anläggningen Indianapolis Motor Speedway, världens största idrottsarena, är värd att besöka även när det inte är race. Det är en riktigt Mecka som varje motorsportentusiast bara måste besöka en gång i sitt liv.
Magnus Berthling har följt Formula 1 och även Indycar sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vid sidan om Ronnie är hans stora idol Mario Andretti, den kanske störste allroundföraren genom tiderna.
