Senaste nytt
Den brokiga historien om Indycar – från vilda västern till den stora utvandringen från Sverige
Säsongen 2024 kommer Formeldirekt.se att även bevaka den amerikanska Indycar-serien. Fullt naturligt då serien blir intressantare än någonsin sett med svenska ögon med fyra (eller 3,5 som vissa säger) svenska förare som alla sitter i konkurrenskraftiga bilar. Det blir nyheter, analyser och en och annan historisk återblick på en serie som är långt mer differentierad och brokig och har upplevt större svängningar än någon annan typ av motorsport. Har börjar Magnus Berthling sin historiebeskrivning genom att gå tillbaka till hur det hela började för att sedan i kommande krönikor leta sig fram till nästa års superintressanta säsong.
Amerikansk motorsport skiljer sig på väldigt många sätt från den europeiska racingsscenen, som oftast varit i alla fall någorlunda strukturerad och välorganiserad. I Europa och i en stor del av den övriga världen organiseras och styrs stora delar av sporten av det internationella bilsportförbundet (FIA) som sedan är kopplad till de nationella organisationerna (som bla Svenska Bilsportförbundet).
Konkurrens och en del utomstående initiativ förekommer till och från, den tidigare väldigt strikta strukturen på såväl formel-, sportvagns- och touringcarsidan har under de senaste decennierna sakta luckrats upp. Men FIA har fortfarande ett grepp om sporten genom att man delar ut VM- och EM-rättigheter och fastställer det tekniska och säkerhetsmässiga regelverket samt är dömande instans i sportliga tvister.
Den amerikanska motorsporten har däremot alltid fungerat helt annorlunda, och styrs till övervägande del av privata initiativ och affärsintressen. Det har gett en bild som tidvis varit väldigt svåröverskådlig och i vissa stycken kaotisk på gränsen till anarki. USA är ju också ett väldigt stort land, som visserligen bokstavligen hålls ihop av bilen som kulturbärare men där den regionala särarten i de olika delstaterna gör att sporten i alla fall historiskt sett totalt olika ut.
Man kan övergripande säga att amerikansk motorsport har tre ganska väsensskilda rötter.
Det som idag är Indycar växte fram ur de stora bilstäderna i nordöstra USA där stål- och verkstadsindustrin var stor. I början på det förra seklet var det faktiskt inte Detroit utan Indianapolis som var den stora hubben i bilindustrin. Några år in på 1900-talet fanns det över 100 biltillverkare i staden.
Därför var det inte konstigt att ett antal entreprenörer 1911 anlade Indianapolis Motor Speedway (IMS) en bit utanför staden, som idag är den i särklass största motorsportanläggningen i världen och där klassiska Indy 500 körs, ibland kallat ”the greatest spectacle in motor racing”. Under tiden fram till andra världskriget var också Indy 500 den helt dominerande biltävlingen i hela USA, allt annat var nästintill marginella företeelser.
I dag har nästan alla racerbanor asfaltsbeläggning, men så har det inte alltid varit. I sportens barndom fanns det banor med beläggning av trä (!), medan andra hade underlag av betong. IMS fick från start ett underlag av tegel, vilket ledde till smeknamnet The Brickyard. Först 1937 började teglet successivt bytas ut mot asfalt, men undantag av en decimeter av banan vid start- och målgång.
I sydstaterna växte motorsporten fram på ett helt annat och ganska spektakulärt sätt. Under förbudstiden etablerades illegala spritfabriker, gömda uppe i bergen i västra Georgia, långt från lagens långa armar.
Här brändes sprit som sedan smugglades med vanliga bilar ner till svartkrogarna i bla Atlanta och till andra större städer i främst Virginia, Tennesse och Carolina. Spritsmugglarna utvecklade och trimmade sina bilar och blev även duktiga bilförare så man kunde köra ifrån de lokala poliserna som gjorde allt för att stoppa dem men sällan lyckades.
De bästa spritsmugglarna blev över tiden populära legender, då spritförbudet hade föga stöd bland de breda folklagren. På helgerna efter utförda leveranser brukade förarna träffas på olika travbanor för att tävla mot varandra och se vem som var bäst och hade den snabbaste bilen.
Sammankomster som sakta började dra till sig allt fler nyfikna, vilket så småningom växte ut till reguljära tävlingar och det som senare efter kriget blev Nascar. Men historien om Nascar får berättas någon annan gång.
Längre västerut, i det soliga Kalifornien utvecklades en annan bilsportkultur. Här handlade det om oftast välbärgade gentlemän i dyra sportvagnar som ordnade hobbyträffar på små racerbanor, vilket snart växte och skalades upp till professionella tävlingar vilket blev grunden för den senare och väldigt populära CanAm-serien och dess efterföljare IMSA som senare spred sig över hela USA. Även det en historia värd att berätta vid ett lämpligt tillfälle.
Men tillbaka till bilstaden Indianapolis. 1911 kördes det första Indy 500-loppet. Reglerna var få, för att starta räckte det med att bilar klarade en snitthastighet på lite drygt 120 km/timme. I början hade också varje bil en mekaniker som åkte med, tillförlitligheten var dålig så till och från stannade bilarna ute på banan och fick repareras på plats.
Farterna ökade snabbt på banan som precis som nu bestod av två långa och två korta raksträckor och vida kurvor med bara 9 graders lutning. Innan kriget stängde ner tävlingsverksamheten var snitthastigheten upp i 200 km/timme och ökade stadigt år från år.
Många och svåra krascher var vanliga då bilarna ibland körde 3 eller fler i bredd, tappade föraren kontroll över bilen så hamnade man i betongmuren och studsade ofta tillbaka in på banan och drog med sig övriga fältet. Kritikerna menade att Indy 500 närmast var att beteckna som ett modernt gladiatorspel.
Under 20- och 30-talet strömmade också publiken till, för att så småningom räknas till flera hundra tusen. Hela maj månad utvecklades till en enda lång tävling med olika kvalificeringar där de anmälda bilarna via ett komplicerat kvalsystem skulle trattas ner till exakt 33 bilar, ett antal som gäller fortfarande och där man alltid startar 3 bilar i bredd i 11 led.
Andra världskriget gick hårt åt IMS. Tävlingen ställdes in 4 år i rad och hela anläggningen förföll och började täckas med växter och jord. Men då steg en affärsman vid namn Toni Hulman in, rustade upp banan igen så 1946 kunde Indy 500 återigen köras, alltid på samma helgdag i maj, Memorial Day, då USA firar sina stupade krigshjältar.
Under 50-talet blev bilarna lite mer identiska i form av s k roadsters, öppna formelbilar specialbyggda för ovalbanor som IMS och med kraftfulla motorer framför föraren. Bilarna kördes i huvudsak av professionella förare som hade fostrats i det som kallas midgets.
Dessa bilar finns i olika tappningar än idag och är den stora breddsporten i amerikansk motorsport. Midgets är små, närmast gokartliknande konstruktioner men med stora V8-motorer och numera även groteskt stora vingkonstruktioner.
Midgets tävlade också på ovalbanor men korta sådana med grusbeläggning. Vissa banor gick t o m inomhus. Det kan låta enkelt att bara svänga till vänster men det kräver en väldigt speciell teknik att bibehålla farten i snäva, bankade kurvor. Det skulle många europeiska förare som sökte sig till USA få erfara.
Många team vill köra fler tävlingar än bara på IMS under maj månad. Sakta började tävlingar arrangeras på andra ovalbanor (och ibland även landsvägsbanor) runt om i USA som samordnades till det som långt senare skulle kallas Indycar Series. Men det var många turer innan Indycar som vi känner det idag blev en enhetlig, nationella serie med likvärdiga bilar och enhetliga poängberäkningar mm.
Indy 500 var som sagt helt i fokus där ägaren familjen Hulman bestämde enväldigt och som mixtrade med tekniska regler som å ena sidan var besvärliga för teamen att hantera, men å andra sidan öppnade upp för nya tekniska innovationer.
Indycar var och är visserligen en väldigt amerikansk företeelse men har alltid varit öppen för både utländska förare och team. Under 60-talet började flera europeiska team och konstruktörer att fundera på om man inte skulle utmana de ganska konservativa amerikanska stallen. En av dem var Colin Chapman, ägare och konstruktör för ikoniska Lotus.
Chapman tittade på de kraftfulla men klumpiga Indy-bilarna och såg en chans att utmana med lättviktskonstruktioner där motorn satt bak, en lösning som i början av 60-talet helt tagit över Formula 1.
1963 gjorde Chapman sitt första försök på The Brickyard, och 1965 vann Jimmie Clark i en Lotus, 1966 vann i stället Graham Hill i en Lola med Clarks Lotus på andra plats. Plötsligt så var Formula 1 och Indycar betydligt mer lika än de varit historiskt. Den klassiska roadstern med frontmotor försvann snabbt för att aldrig återkomma.
60-talet har kallats Indycars vildaste decennium där bilarna nästan totalt förändrades och där det varje år dök upp nya innovativa och tidvis galna konstruktioner. T ex fanns det bilar med två motorer, en bak och en fram. Det experimenterades också med turbindrivna bilar som hämtade tekniken från flygmotorer.
Dessa hade överlägsna prestanda med drog mycket bränsle och hade dålig tillförlitlighet. 1968 var det ytterst nära att Parnelli Jones vann med en turbindriven bil som säckade ihop bara 2 varv från mål. 4-hjulsdrift och märkliga vingkonstruktioner var också något som testades långt före Formula 1.
Men när vi gick in i 70-talet hade bilarna börjat likna varandra och började utåt sett påminna om Formula 1-bilarna, ofta utrustade med en V8-motorn från Ford som påminde den motor som dominerade F1 men i Indycar försetts med turboladdning. 70-talet blev det decennium där Indycar spred sig ut över hela USA, även om just Indy 500 var den tävling som hade mest fokus på sig.
Vi fortsätter i nästa krönika den spännande historien om hur Indycar blev en professionell och populär serie, inte bara i USA utan sakta även i övriga motorsportvärlden.
Magnus Berthling har följt Formula 1 och även Indycar sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vid sidan om Ronnie är hans stora idol Mario Andretti, den kanske störste allroundföraren genom tiderna.
magnus@mbaffarsutveckling.se
