Senaste nytt
Magnus Berthling: 2023 – en tråkig säsong eller väl dold dramatik?
Max Verstappens dominans i F1-cirkusen har fått många att ifrågasätta sportens underhållningsvärde just nu. Men en historisk tillbakablick visar att konkurrensen kan hårdna snabbt. I sin senaste krönika för FormelDirekt.se pekar Magnus Berthling på just precis det.
Halvvägs genom säsongen 2023 känns det som att mycket av dramatiken och spänningen är borta. Max Verstappen och Red Bull Racing leker närmast med det övriga fältet, han tycks kunna starta sist men vinna ändå. De förhoppningar som fanns att stallkompisen Sergio Pérez i alla fall kunna skugga Max i VM-tabellen en bit in på säsongen försvann när ”Checos” självförtroende åkte i botten efter träningskraschen i Monaco. Men vi får nöja oss med i alla fall en tuff fight om andraplatsen i främst konstruktörs-VM. Ferrari, Mercedes, Aston Martin eller de under de senaste racen starkt kommande McLaren lär slåss om silverplatsen in på mållinjen.
Verstappen närmar sig – eller har kanske redan överträffat – den överlägsenhet vi historiskt sett från Ayrton Senna, Michael Schumacher och på senare år Sebastian Vettel och Lewis Hamilton. Det vill säga att en förare under flera säsonger dominerar mästerskapet och ofta säkrar sin VM-titel långt innan säsongen är över.
Är således Max överlägsenhet det mest dominanta vi sett inom Formula 1?
Låt oss titta lite bakåt i historien.
Juan Manuel Fangio – 50-talets dominant
På 50-talet dominerade Juan Manuel Fangio F1 med sina fem VM-titlar. Visst fanns utmanare, bland annat
Stirling Moss som hela fyra gånger blev tvåa i mästerskapet, men som aldrig nådde hela vägen. Men det finns lite invändningar mot Fangios dominans. Till exempel bytte han ständigt team – till och med under säsongerna – då han alltid strävade efter att sitta i den bästa bilen. Han vann sina titlar i Mercedes, Ferrari, Maserati och Alfa Romeo. Och en gång (1956) säkrade han titeln genom att Peter Collins lämnade över sin bil mitt under sista deltävlingen till Fangio, något som då var tillåtet. Men trots detta kan nog ingen invända mot att Fangio var 50-talets helt dominerande F1-förare och en klar aspirant till ”den störste genom tiderna”.
60-talets dominant var utan tvekan skotten Jimmy Clark, som vann VM 1963 och 1965. Han höll länge rekordet med 25 vunna GP och 33 pole positions – här bör man betänka att på den tiden bara kördes 12-13 VM-lopp per säsong. Men det kunde blivit många fler segrar och mästerskap för Clark, som körde för Lotus vilket är liktydigt med många brutna lopp då de bräckliga bilarna ofta gick sönder. Tragiskt nog förolyckades Jimmy Clark i en krasch under ett Formel 2-lopp på Hockenheim 1968, bara 32 år gammal. Han hade då en klar ledning i F1-VM med sin närmast oslagbara Lotus 49.
70-talet präglades av jämna mästerskap, där dessutom frekventa olyckor påverkade utgången av flera säsonger. Tillförlitligheten var fortfarande dålig, vilket gynnade jämna förare som kunde spara på materialet. Den egenskapen gjorde att Jackie Stewart, även han från Skottland, kunde ta titlarna 1969, 71 och 73 trots att han ingalunda var den snabbaste föraren under dessa säsonger. Men Sir Jackie Stewart måste ändå läggas till listan med de bästa förarna genom tiderna. Till den listan måste även läggas Niki Lauda. Utan hans fasansfulla krasch på Nürburgring hade han garanterat tagit tre raka titlar 1975–77, nu blev det bara två. Och hade han stannat i Ferrari och inte lockats över till Brabham 1978 hade han säkerligen kunnat ta ännu en eller två titlar (det blev ju sedan en VM-titel till i comebacken för McLaren 1984).
Ayrton Senna – oöverträffad vinnarinstinkt?
80-talet var också olycksdrabbat initialt, innan säkerhetsarbetet började ge resultat. Många rankar Gilles Villeneuve (1997 års världsmästare Jacques pappa) som en talang i klass med Ayrton Senna. Men Villeneuves tidiga bortgång efter en olycka 1982 i kombination med att dålig tillförlitlighet i de då nyligen introducerade turbomotorerna gav honom aldrig chansen att ta några VM-titlar.
80-talet fortsatte sedan med den kanske hårdaste konkurrensen någonsin på förarsidan, när namn som Keke Rosberg, Niki Lauda, Nigel Mansell, Nelson Piquet, Alain Prost och mot slutet av decenniet Ayrton Senna slogs om VM-titeln i väldigt jämna spännande race. Sedan tog som bekant kombinationen Senna och McLaren-Honda över kommandot från 1988 och fyra säsonger framåt. Att i det sällskapet kunna dominera säger något om Sennas talang. För om man ska definiera den störste genom tiderna utifrån ren fart, beslutsamhet vid till exempel omkörningar och inte minst en 110%-ig vinnarinstinkt talar nog mycket för att Ayrton Senna hamnar högst på i alla fall min lista. Hans eget motto säger kanske allt – ”ser man en lucka och inte satsar allt för att köra om är man inte en riktig racerförare”.
90-talet präglades av ett generationsskifte efter att Nigel Mansell 1992, då han efter att varit mycket nära flera gånger, äntligen blev mästare genom närmast förkrossande överlägsenhet. Mansell var kanske inte en jättetalang men hade en enorm vilja och gick alltid maximalt för seger. Just 1992 hade han också lite hjälp av att Williams som det året lanserade en rad tekniska innovationer signerade Adrian Newey (Red Bulls nuvarande chefsingenjör). Jag såg honom själv i Portugals GP i Estoril där Mansell satsade stenhårt på att varva och förnedra loppets tvåa, den förtvivlade Ayrton Senna (!). Men trots sin överlägsenhet fick Mansell ett knivhugg i ryggen av Frank Williams, som sparkade honom året därpå för att lämna plats åt Alain Prost.
Michael Schumacher – länge helt ohotad
Sedan gick som alla vet Senna tragiskt bort på Imola 1994 innan nästa supertalang helt tog över, Michael Schumacher. Men han fick länge hårt motstånd från den sympatiske finländaren Mika Häkkinen, som snuvade Schumacher på titlarna 1998-99 innan tysken fick till fem år av total dominans 2000-04. Men utan att förringa Schumachers prestation kan man invända att han och Ferrari nog hade väldigt goda förutsättningar. Ett sammansvetsat team som jobbat ihop många år med Jean Todt som stallchef och Ross Brawn som teknisk chef, obegränsad tid för tester och stallkompisar som hade tydliga kontrakt innebärande att Schumacher i alla lägen var den som skulle få vinna. Undantaget vara bara säsongen 2003 när Schumacher på målsnöret tog titeln före Kimi Räikkönen och Juan Pablo Montoya. Men sett över perioden 2000 – 2004 var han totalt överlägsen och ohotad på tronen.
Har man följt F1 i mer än fem decennier vet man att pendeln svänger fram och tillbaka. Vissa år är det strid på kniven fram till sista kurvan i sista racet, andra år kan en förare i kombination av egen talang och ett team som prickar in alla saker precis rätt dominera. Sedan kan också större regeländringar göra sitt till för att förändra konkurrensförutsättningarna.
Nu blickar många fram mot 2026 då vi får ett helt nytt motorreglemente och flera nya motorleverantörer. Det kommer kasta om i favoritskapet, och kan resultera i allt från extremt jämna startfält till att något team tidigt hittar vinnarformeln. Men med de stora satsningar som då kommer göras av teamen med stöd av de stora biltillverkarna och att förberedelserna redan är i full gång tror jag vi kan se fram mot en väldigt spännande säsong 2026. Men med en viss risk att både 2024 och 2025 blir övergångssäsonger.
Vi bör inte bli förvånade om Max Verstappen tar titeln ganska enkelt båda säsongerna och då skriver in sig i historieböckerna som en av de definitivt största i F1-sporten.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 (vilket känns väldigt osäkert just nu) och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1 (som ju tycks vara på gång).
