Kvinnorna lyser med sin frånvaro på griden. Men hur länge till? Magnus Berthling visar i sin senaste krönika för FormelDirekt.se att både historien och utvecklingen talar för att kvinnor kommer att ta en allt större roll inom motorsporten framöver. Både på och utanför banan.

Att skriva om kvinnliga racerförare och möjligheten att någon gång i framtiden få se en kvinna bli världsmästare i Formula 1 är att ge sig ut på minerad mark. Chansen att bli missförstådd och av vissa kanske utskrattad är stor. Men låt oss ta risken och attackera frågan ur dels ett historiskt perspektiv, dels också utifrån ett framtidsscenario kring var motorsportvärlden står om en sådär 10–15 år.

Det går inte att förneka att motorsport i allmänhet, och kanske Formula 1 i synnerhet varit och fortfarande i stor utsträckning är en machosport, där mannen är huvudpersonen och kvinnor i bästa fall spelat marginella eller till och med enligt vissa nedvärderande roller (som till exempel så kallade grid girls).

Men, för att ändå få lite nyans i diskussionen är det en lite orättvis beskrivning. 

För motorsport har aldrig, eller med ytterst få undantag, varit en värld där kvinnor utestängts på formella grunder. Möjligheten att tävla jämsides med män har funnits alltsedan den första tävlingen i slutet av 1800-talet. Till skillnad mot många andra sporter där kvinnor alltid varit förvisade att tävla för sig själva. 

Just nu pågår många initiativ för att få in fler kvinnor till motorsporten. 

Men hur detta ska ske i praktiken råder det ganska olika uppfattningar om. Det har till och från genomförts separata, helt kvinnliga serier, som till exempel Formula W vilket kördes 2019–2022 i syfte att skapa uppmärksamhet och ge fler kvinnor chansen att köra riktigt snabba bilar. Men flera kvinnliga toppförare vägrade delta, och menade precis tvärtom att kvinnor inte ska tävla för sig utan alltid få möjlighet att mäta sig med männen sida-vid-sida. Man anser inte att kvinnor ska ha något extra stöd, favörer eller uppmärksamhet. En diskussion som delar framför allt motorsportvärldens kvinnor och som lär fortgå även framöver.

Inte tillräckligt starka?

Historiskt har det hävdats att kvinnor rent fysiskt har svårt att hantera kraftfulla tävlingsbilar, genom kravet på stark fysik och framför allt armstyrka, då en Formula 1-bil länge var väldigt tungstyrd. Men efter att man införde servostyrning i slutet av 80-talet är väl det argumentet nu borta. 

En F1-förare utsätts ju också för mycket stora G-krafter, men med dagens träningsmöjligheter i simulatorer torde inte heller detta vara ett stort hinder. Samma sak gäller säkerheten, det historiska argumentet att män i större utsträckning än kvinnor är beredd att ta risker har ju lyckligtvis tappat mycket relevans under de senaste decennierna i och med de enorma säkerhetsförbättringarna som skett.

Men visst kommer motorsport alltid att ha ett riskmoment för alla, oavsett kön. Kanske är en större tröskel i så fall psykologiskt, där en förare oavsett kön som vill nå toppen måste vara enormt dedikerad för sin sport, och beredd att offra väldigt mycket av den livsstil som ”normala” unga människor lever och uppskattar. 

Men, precis som i andra sporter, finns det runt om i världen säkerligen tillräckligt många kvinnor som är bereda att gå ”all-in” och helt anpassa sina liv för att försöka nå den absoluta toppen. Så det är svårt att hävda att några yttre hinder längre blockerar kvinnor att nå toppen inom motorsport.

Men konkurrensen var tuff, i Monacos GP misslyckades hon att kvalificera sig, ett öde som hon delade med en viss Bernie Ecclestone som långt, långt senare skulle bli ”gudfadern” för hela F1-cirkusen. De båda förlorarna lär dock ha fått en ömsesidig respekt för varandra och blivit goda vänner under resten av livet.

Lella Lombardi – “Tigrinnan från Turin”

Det skulle dröja ett antal år innan nästa kvinna dök upp. Även hon var italienska och hette Lella Lombardi. Det blev två säsonger för March och Brabham, där Lella som bäst lyckades ta en sjätteplats i Spaniens GP 1975. Olyckligtvis avbröts loppet på grund av en olycka halvvägs varför poängen halverades. Men ”tigrinnan från Turin” som hon kallades hade en gång för alla visat att kvinnor kan vara männens jämlikar om förutsättningarna bara är de rätta.

Efter Lella Lombardi har ingen kvinna som lyckats slå sig in F1, undantaget enstaka testkörningar och kvalförsök. 

Vi får ta oss över Atlanten för att hitta kvinnliga förare som på allvar gett männen en match. Sara Fisher slog sig fram via så kallade midgets och sprintcars hela vägen till Indycar, och tog en andraplats på ovalbanan Homestead i Miami 2001. De var hennes främsta placering, men hon håller fortfarande rekordet för kvinnor på Indy 500 efter att 2008 ha kvalat in med en snitthastighet av 369 km/timme (!). Men Fisher var primärt en ovalförare och hade svårt för konventionella racerbanor och stadslopp. 2010 la hon hjälmen på hyllan för att I stället starta ett eget Indycarteam som hon drev under flera säsonger.

2012 gick hon över till Nascar vilket blev en tuff utmaning, men 2013 tog Danica pole position inför Daytona 500 och ledde de inledande varven. Men den tuffa Nascar-serien, där man ständigt har karrosskontakt mellan bilarna och kör ganska brutalt, passade nog inte riktigt Danica Patricks körstil. Framgångarna uteblev vilket ledde till att hon la hjälmen på hyllan 2018 för att bli affärskvinna, fotomodell och skådespelare. Kanske skulle hon stannat kvar i Indycar eller ännu hellre vågat ta steget över till Formula 1 vilket det till och från ryktades om.

Det finns många fler framgångsrika motorsportkvinnor att lyfta fram. Fransyskan Michel Mouton blev 1982 totaltvåa i rally-VM med sin ikoniska Audi Quattro. Tyskan Ellen Lohr tävlade länge när DTM var som allra störst och vann flera lopp.

Två duktiga racingkvinnor som fortfarande är aktiva och som tillhör mina egna favoriter är finska Emma Kimiläinen och tyskan Sophia Florsch. Kimiläinen kunde blivit riktigt stor. Snabb, tuff och orädd satte hon sig i respekt i racingvärlden och hade ett kontrakt klart att köra Indy Light 2010. Men strax innan säsongen startade försökte den tilltänkta sponsorn, en känd herrtidning, få Emma att posera utan kläder vilket hon sa blankt nej till och resolut rev sönder sitt kontrakt. 

I stället tog hon time-out under fyra säsonger, blev mamma men kom tillbaka i både STCC och senare i Formula W och visade att hon hade både speeden och tuffheten kvar. Riktigt samma talang har inte Sophia Florsch, men vinnarattityden finns där, kanske till och med i överkant.
Under Formula 3-loppet i Macau 2018, när hon bara var 18 år, gjorde hon en spektakulär luftfärd och höll på att krascha rakt in i pressläktaren. Det gick lyckligtvis bra för alla och det dröjde inte länge innan Sophia var tillbaks bakom ratten. Karriären har sedan dess gått lite sick-sack, men i år kör hon Formula 3 i kamp mot bland annat vår egen Dino Beganovic.

E-sport – en ny inkörsport

Men idrott byggs alltid nerifrån och tittar vi på bilsportens instegsklass karting har vi bara i Sverige mängder med talangfulla tjejer. Till exempel togs hela fyra svenska tjejer ut till slutomgången i kvalificeringen för Ferrari Driver Academy, en eftertraktad väg för alla förare oavsett kön som siktar på en internationell karriär i fotspåren av bland andra Charles Leclerc.

Men vad kommer hända i framtiden som kan ge kvinnor en push framåt? 

En faktor som kan öppna upp för fler kvinnor är den snabba expansionen av e-sport. Här tävlar man mot varandra i simulatorer som kräver mycket stor finkänslighet och smidiga rörelser, där vanliga racerförare ofta har svårt att hävda sig. Och sakta börjar en och annan e-sportförare gå andra vägen och få chans att prova på fysisk motorsport, en karriärväg som kommer bli allt vanligare i framtiden. Här krävs alltså inte längre någon händig pappa (eller i undantagsfallet mamma) som mekar med bilen, inte heller behöver man kuska landet (eller hela Europa) runt med husbil för att få tävla. I stället kan man sitta hemma och tävla mot förare på andra sidan jordklotet.

E-sporten kommer inte bara jämna ut skillnaderna mellan könen när det gäller förutsättningar, det kan också öppna upp för alla de talanger som saknar nödvändiga pengar och resurser som krävs för en framgångsrik motorsportkarriär. Motorsportvärlden har alltid varit kommersiell och styrd av pengar. Det är ett faktum men när det gäller jämställdhet bakom ratten nog snarare än faktor som kommer stimulera till fler kvinnliga förare än färre. 

Men det krävs då en kvinna som kan gå lite före och visa vägen men också har en stark, medial personlighet. Och när vi väl kommer dit så lär säkerligen sponsorer att strömma in i de motorsportgrenar där stor andel kvinnor som tävlar, inte minst från företag som hittills ansett
sporten alltför manlig för att motivera att stödja. 

Förändringar tar tid och man ska nog inte förvänta sig en utveckling i närtid där halva startfältet i F1 består av kvinnor. Dit är det en lång, lång resa. Men att vi om 10–15 år i alla fall har några kvinnor på griden ska absolut inte ses som omöjligt.

Sen handlar ju jämställdhet inom Formula 1 inte bara om de som sitter bakom ratten, det finns
många andra viktiga funktioner ute bland teamen. Vi har ju haft två kvinnliga stallchefer för inte så länge sedan (Monicha Kalltenbasch och Clarie Williams), som visserligen fick lämna sina poster men av helt andra skäl en sin könstillhörighet. Red Bulls fenomenala däcksstrategi som hittills lett fram till två VM-titlar (som kan bli fler) leds av den ytterst kompetenta Hannah Schmitz.

Frånvaron av kvinnor i Formula 1 i nuläget får inte tolkas som att det är hopplöst eller ogörligt att försöka slå sig fram i denna mansdominerade bransch. Det historiska uttrycket ”i sinom tid” kommer förr eller senare att falla in. Och jag tror att merparten supporters i denna mansdominerade genre mer än gärna skulle välkomna en eller flera snabba kvinnliga förare som på lika villkor ger männen en match. För vi ska betänka att Formula 1 på 50 år tagit sig från en smal sport för redan frälsta, ofta äldre män till en världsomfattande idrottsgren som appellerar till alla åldrar och i ökande utsträckning mot framför allt yngre tjejer. 

För finns det supporters så kommer det säkert att driva fram även kvinnliga utövare i stor omfattning.

Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.

TV: Danica Patrick förklarar – så funkar en Indycar-ratt