Senaste nytt
De är pionjärerna som bidragit till att göra F1-sporten till vad den är i dag. I sin senaste krönika för FormelDirekt.se skriver Magnus Berthling om de stora, innovativa personligheterna som format sporten och tagit den i nya riktningar.
Formula 1-sporten har alltid formats av handlingskraftiga entreprenörer. Till skillnad från till exempel fotbollen där viktiga beslut ofta tas på formella styrelsemöten eller stora kongresser, inte sällan efter långa och omfattande diskussioner, så fungerar Formula 1 helt annorlunda. En entreprenör har en idé, driver den sedan stenhårt och försöker möjligen i efterhand skapa lite konsensus. Någon gång går det hela vägen, men inte sällan stupar allt innan satsningen knappt kommit i gång. Man brukar säga att Formula 1 består av ”dreamers and doers”. Det är när båda dessa karaktärsdrag förenas i en och samma person som något riktigt dramatiskt och framåtskridande händer.
Efter 72 år går det naturligtvis att peka ut mängder med personer som med stora eller små insatser format F1-sporten till vad den är idag. Många av dessa är dubbelbottnade personligheter, där man lyckas kombinera extrem egoism med pengar och prestige som främsta drivkraft med en uppriktig passion och kärlek till sporten.
Vem kommer då högst på listan över att ha skapat Formula 1-sporten?
Givet förstaval måste vara Enzo Ferrari, grundare av sportens mest ikoniska team.
Enzo var i unga år först mekaniker, senare en duktig förare men visade sig även ha organisatoriska talanger utöver det vanliga. Så i mitten på 1920-talet la han hjälmen på hyllan för att bli teamchef för Alfa Romeo tävlande i det som var föregångaren till dagens Formula 1. När Alfa Romeo senare under 30-talet lade ner sitt fabriksstall tog Enzo över team själv, och skapade Scuderia Ferrari. Andra världskriget satte stopp för tävlandet, men när motorsporten rullade igång igen i slutet av 40-talet återkom Alfa Romeo som fabriksstall, vilket tvingade Enzo, som ville vara sin egen herre, att gå hela vägen och konstruera sina egna bilar. Redan under den tredje säsongen (1952) vann Ferrari titeln med Alberto Ascari. Resten är historia – till dags dato har Ferrari vunnit 14 världsmästerskap och hela 224 GP-lopp.
I gemene mans ögon är naturligtvis Enzo Ferrari synonymt med skapandet av världens i särklass mest åtråvärda sportbilar, som många drömmer om att äga och köra. Mindre känt är att Enzo själv var ganska ointresserad av sina produktionsbilar. Sportbilstillverkning var i hans ögon bara något som skulle finansiera tävlingsteamet. Med undantag för motorn, där Enzo envist höll fast vid att den skulle ha tolv cylindrar, köpte han in formgivning från kända designers och la ut bland annat karosstillverkningen på legotillverkare. Nästan all energi och passion ägnade han åt Scuderia Ferrari, där han var djupt involverad inte minst kring valet av förare. Där han lustigt nog inte alls favoriserade italienska förare, utan i stället föredrog engelsmän som till exempel Mike Hawthorn, Peter Collins, John Surtees och Nigel Mansell (för övrigt den sista värvningen han själv deltog i innan sin död). Karaktärer som han upplevde ha mer vinnarinstinkt och större driv än sina mer livsnjutande landsmän.
Hämmad – av sitt innovationsbegär
Enzo Ferrari var ingen revolutionär inom F1-sporten, tvärtom ganska konservativ genom att bla hålla fast vid de bränsleslukande V12-motorerna. I skarp kontrast till nummer två på min lista Colin Chapman, skaparen av Team Lotus. Chapman började efter kriget att på sin fritid svetsa ihop enkla sportvagnar, bland annat den legendariska Lotus Seven som fortfarande tillverkas enligt hans originalritningar under namnet Caterham. Senare under 50-talet kastade han sig in i motorsport med helt egna och ofta väldigt nytänkande konstruktioner. Bilar som präglades av så låg vikt som möjligt, där dessvärre säkerheten hade låg prioritet. När andra tillverkare svetsade ihop rörramar och sen skruvade in motor och andra delar lät Chapman i stället motorn bli en integrerad del av själva chassit. På den ikoniska Lotus 72, som blev en vinnarbil under hela fem säsonger, var han först med att flytta kylarna bak i bilen, minimera ytan fram och därmed reducera väldigt mycket luftmotstånd. Dagens F1-bilar bär fortfarande omisskännliga spår av Lotus 72.
Colin Chapmans kanske mest revolutionerande uppfinning var den så kallade ”ground-effect”-bilen (Lotus 78 och 79) där underdelen formades som en uppochnervänd flygplansvinge som pressade bilen mot banan, vilket speciellt gav resultat i snabba kurvor.
Chapmans stora problem var att hans revolutionerande lösningar snabbt kopierades. Samtidigt var han otålig och rusade ständigt vidare med nya idéer. I kombination med tämligen dålig tillförlitlighet kunde framgångarna blivit många fler om han lyckats lugnat ner sitt innovationsbegär, men sex VM-titlar och 72 vunna GP-lopp innan han gick bort redan 1982 talar sitt tydliga språk. Och även om Lotus likt Ferrari skapade många ikoniska produktionsbilar (till exempel Lotus Elan) var det en sekundär verksamhet som Chapman inte ägnade speciellt mycket tid och energi åt.
F1-sportens gudfader
Nummer 3 på listan kunde ingenting om tekniken bakom en F1-bil, men han förstod tidigt att hela F1-serien var en potentiell guldgruva för den som begrep hur den kunde utvecklas, dvs bara han själv. Bernie Ecclestone tog sporten från en ganska smalt intresse för en liten grupp F1-supporters i främst England och några europeiska länder till en bred, global världssport. Ecclestone såg till att teamen tog över det kommersiella ägandet till Formula 1 (för att senare manövrera ut dem och ta över allt själv), skrev lukrativa avtal med 100-tals TV-stationer och lät arrangörer och banägare bjuda över varandra för att få rätt att köra ett GP-lopp. Han skapade en business som varje år efter kostnader och att teamen och även FIA fått ordentligt betalt genererade många, många miljarder i vinst. Han blev en av Englands mest förmögna män, bland annat genom att sälja sitt bolag FOM dyrt och köpa tillbaka det billigt några år senare för att sedan sälja det ytterligare en gång. Bernie Ecclestone var en extremt slipad affärsman som hela tiden balanserade på både skattelagstiftningens och etikens gränser. Men hans idé, att låt kakan växa så mycket att alla till slut blev nöjda, var grunden till F1-sportens makalösa utveckling. Ecclestone var som sagt en person nästan helt utan moraliska skrupler, vilket han också själv erkände utan att skämmas. I en biografi över hans liv fick han själv bestämma titeln, och valde ”No angel”. Det beskriver ganska väl Formula 1-sportens ”Gudfader” som, vilket inte kan tas ifrån honom, hela tiden drevs av en stark passion för sporten. 91 år gammal blev han till sist utmanövrerad från Formula 1, men tidigare lär han ha haft ett testamente som säger att om han dör i samband med ett GP-lopp ska tävlingen köras vidare utan avbrott, ingen tillåtas sörja och champagnen sprutas på prispallen som vanligt.
Två legendariska teamschefer måste med på listan. Frank Williams byggde upp sitt F1-stall från grunden och kämpade under de tio första åren med mycket knappa resurser innan framgångarna kom. Så knappa att han till exempel inte hade råd med bensin hem efter Italiens GP 1975. I stället övertygande han sin sponsor att ordna en cykeltävling runt Monza för alla teamchefer. Frank som innan sin bilolycka 1986 var väldigt vältränad vann, prispengarna räckte precis att få hem teamet till fabriken i England.
Bland legenderna måste även Ron Dennis, som tog över McLaren med hjälp av några partners 80-talet, räknas in. Dennis lyfte stallet till en ny professionell nivå som blev det näst mest vinstrika F1-teamet genom tiderna. Men både Williams och McLaren är också exempel på den stenhårda konkurrens som råder i sporten och kämpar idag båda för att komma tillbaka till den absoluta F1-toppen efter en lång tid i bakvattnet.
Skapade ett motorsportsimperium
Det finns många, många fler entreprenörer som bidragit till vad Formula 1 är idag. Ofta är det färgstarka men kontroversiella individer. Den beryktade Lord Hesketh tog på 70-talet in brittiskt överklassliv i F1-depån och brände samtidigt en stor del av sin ärvda förmögenhet på sitt team. Playboyen Flavio Briatore drog sig inte för att beordra sina förare att krascha om det gynnade teamet. FIA-ordföranden Max Mosley som i sitt privatliv verkade sakna alla moraliska gränser men ändå betytt extremt mycket för sportens säkerhetstänkande och så vidare.
Och till slut måste ett aktuellt namn som precis gick bort nämnas, Red Bull-grundaren Dietrich Mateschitz, som skapade ett motorsportimperium genom ett helt nytt tänkande kring hur man marknadsför sport långt utöver traditionell varumärkesexponering. Och som samtidigt gett 100-tals talanger chansen att tävla professionellt inom motorsportens nästan alla områden.
I min värld, som följt sporten under många år, är alla starka personligheter och det som händer bakom kulisserna en minst lika spännande ingrediens i Formula 1 som förarnas kamp på banan. Något som i alla fall till en del fångats upp i succéserien Drive-to-survive som fått en helt ny generation att upptäcka Formel 1-sportens mystik, drama och spänning.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.
TV: Ecclestone: “Hamilton kommer inte tillbaka”
