Senaste nytt
Att som förare bli världsmästare i Formula 1 är stort, att som stallchef vinna konstruktörstiteln likaså. Men det finns något ännu större, nämligen att vinna mästerskapet inte bara som förare utan också som sin egen konstruktör och teamchef. Många har försökt, bara en har lyckats fullt ut medan några få har vunnit enstaka F1-tävlingar.
Han som lyckades hette Jack Brabham, kom från Australien och tog två raka förartitlar 1959 och 1960 i en Cooper-Climax. Som dubbel mästare hade han naturligtvis kunnat välja vilket stall han ville. Men i stället satsade Jack sina (på den tiden ganska små) förvärvade prispengar på att försöka bygga upp ett eget F1-team tillsammans med kompanjonen Ron Tarrance.
Idag låter det kanske som en omöjlighet att först leda ett Formula 1-team, ta ansvar för konstruktion, fabrik, ekonomi och personal, och samtidigt vara en förare av världsklass. Men Jack Brabham lyckades. Efter att nya regler införts 1966 och när övriga team satsade på alltför avancerade lösningar (t ex den beryktade H16-motorn från BRM) så hölls sig Jack Brabham till beprövad teknik och bärgade den till synes ouppnåeliga titeln som världsmästare i både förar- och konstruktörs-VM. Och att det inte var någon slump visade teamet året efter, då stallkompisen Dennis Hulme från Nya Zeeland blev mästare.
Jack Brabham fortsatte med sin dubbelroll som förare och konstruktör långt upp i 40-årsåldern och var med och slogs om titeln så sent som 1970 innan han sålde av sin del av teamet till en viss Bernie Ecclestone och pensionerade sig i sitt hemland Australien.
Under 60-talet var det två förare till som följde i Brabhams kölvatten. Bruce McLaren, även han från Nya Zeeland, blev 1959 den då hittills yngste förare som vunnit i Formula 1, bara 22 år gammal. Men trots sin ungdom sökte Bruce nya utmaningar. 1966 startade han själv McLaren Racing Team, som över tiden och senare med annat ägar- och ledarskap skulle bli det mest framgångsrika F1-stallet genom tiderna efter Ferrari (och så småningom även en sportbilstillverkare av högsta rang).
Bruce McLaren hade ett otroligt driv. Han gick ner i minsta, tekniska detalj, testade fram sina bilar till perfektion samtidigt som han fortsatte vara en förare i världsklass. 1968 vann han Belgien GP i sin egen bil, det hade kunnat bli fler segrar om han inte omkommit i en testkörning på Goodwood 1970. Men teamet han lämnade efter sig fortsatte att rada upp segrar och titlar, inte bara i Formula 1 utan även i Indycar, den amerikanska sportvagnsserien Can-Am och vann även 24-timmarsloppet på Le Mans 1995.
“Den vackraste F1-bilen genom tiderna”
Lite mindre känd men värd att uppmärksammas är amerikanaren Dan Gurney. Han var en mycket respekterad förare och vann bland annat Porsches enda seger som F1-konstruktör 1962 (där han för övrigt var teamkompis med Jo Bonnier). Men han ville mer och 1966 debuterade hans egenkonstruerade bil, döpt till Eagle, av många inklusive undertecknad ansedd som den vackraste F1-bilen genom tiderna). Bilen var inte bara vacker utan även snabb, året efter vann han sin enda seger som konstruktör i Belgien GP. Det var slutet på en magisk månad, som började i Indianapolis där 5 av de 6 snabbaste bilarna i kvalet till 500 miles-loppet alla var Gurneys Eagle-bilar. Och mellan succén i Indy 500 och F1-vinsten på Spa hann han även vinna 24-timmarsloppet på Le Mans tillsammans med A.J Foyt. Kuriosa är att Gurney på prispallen blev den första föraren som sprutade champagne över publiken, en tradition som lever än i dag.
Dan Gurney var en riktig mångsysslare. Utöver att bygga bilar för F1 och Indycar tävlande och vann han flera kända sportvagnslopp och tog även fem segrar i NASCAR. Men till slut blev det för mycket, 1971 la han sin förarkarriär på hyllan och fokuserade på sitt team som fortsatte många år att tävla i Indycar.
Men drömmen om att vinna med sin egen bil fortsatte att inspirera många mer eller mindre duktiga förare som inte sällan brände mycket av de pengar man annars kunde ha tjänat på sin körning. Närmast kom John Surtees, världsmästare i Ferrari 1965 (och som även hade tagit sju VM-titlar i roadracing med motorcykel). Surtees-bilarna var både snygga och snabba, bla vann man en F1-tävling på Qulton Park som inte ingick i F1-VM, men stallet lyckades inte resa de resurser som krävdes i den allt hårdnande konkurrensen. 1972 slutade John Surtees köra själv men fortsatte driva teamet ytterligare några år innan det fick läggas ner.
Under resten av 70-talet dök det flera gånger upp förare som tävlade med sina egna bilar men med föga framgång. En av dem var dubbla världsmästaren Graham Hill, vars bil såg lovande ut men där han själv hunnit tappa mycket av sina tidigare förartalanger. Teamet fick ett tragiskt slut, när man flög hem från en testkörning i Hills eget flygplan i november 1975 kraschade man vid landningen och samtliga teammedlemmar omkom.
När F1-sporten professionaliserades snabbt mot slutet av decenniet försvann alla realistiska möjligheter att både slåss om segrar i F1 och samtidigt driva ett eget team. Jack Brabham i sällskap med Bruce McLaren och Dan Gurney blev förmodligen de sista förarna som fick ta emot två bucklor samtidigt på prispallen.
Magnus Berthling har följt Formula 1 sedan 70-talets början, men också många andra discipliner inom internationell motorsport. Magnus har också varit förbundsordförande för Svenska Bilsportförbundet. Han var givetvis på plats i Anderstorp och såg premiären för Sveriges Grand Prix 1973 och håller fortfarande Ronnie Peterson som en de största F1-förarna genom tiderna. Vidare hoppas han att Sergio Perez blir världsmästare 2023 och att McLaren äntligen ska komma tillbaka som toppteam i Formula 1.
TV: Det har superstjärnorna gemensamt
